Det är ett fantastiskt väder även även idag.

Det glädjer mig.

Jag slipper frysa så förbannat.

Och solsken, det är ju alldeles fruktansvärt hälsosamt.

Vitaminer och liknande.

Det bästa av allt är att jag ska få åka till Garberg.

Äntligen. Som jag längtat.

Jag känner mig säker på att det kommer bli en lyckad utflykt.

Jag har bryggt té.

Och skall ta med mig Johnny Cash att lyssna på medan vi far mot höjderna.

Idag är sannerligen en lycklig dag.

Jag har haft en sällsynt trevlig kväll.

Nu är det elände igen. Jag funderar på vad dagens motionsaktivitet bör bli.

Jag misslyckades ju med skidåkningen igår.

Och med löpningen i torsdags.

Men för att se det hela ur en positiv synvinkel.

Fokusera på vad jag utfört väl de senaste dagarna.

Det här är vad jag utfört väl:

- Jag har haft en god träningsvilja

- Jag har promenerat en hel del. I racerfart.

- Jag följde Maria och riskerade livet ( läs: åkte långfärdsskridskor).

Vid närmare eftertanke bör jag kanske satsa på skridskor även imorgon.

Jag kände att tekniken lämnade en hel del att önska.

I ärlighetens namn åkte vi inte särskilt fort.

Åtminstone inte innan vi upptäckte Proffset.

Han var iklädd en slimmad, mörk dräkt.

Och vilken fart. Vilka bestämda skär. En sådan effektiv, låg hållning.

Naturligtvis hade han även den obligatoriska handen på ryggen.

Vi imiterade så gott vi kunde.

Det gick verkligen lite fortare. Det måste jag tillstå.

Sedan kom bakslaget.

Proffset föll.

Jag misstänker  starkt att han kanske krossade knäna.

Det såg mycket obehagligt ut.

Både han och vi gav upp. Jag förstår att det måste ha varit oerhört genant för honom.

Men imorgon kan jag ta nya tag.

Utrusta mig med skydd och hjälm.

Det blir intressant.

Idag visade sig bygden från sin allra bästa sida.

Strålande sol och bara ett fåtal minusgrader.

Jag vet inte riktigt vad mer man kan begära.

Under förmiddagen försökte jag mig på skidåkning.

I Hemus.

Jag hade hört att den nya betalstationen var i bruk.

Att det fanns grindar och andra saker som skulle förhindra fusk.

(Kanske till och med ståltråd och elstängsel. Ryktena har gått isär.)

Jag såg verkligen fram emot att smita förbi.

Att betala för skidåkning. Det går bara inte.

Och jag som är en fattig student dessutom.

Tyvärr såg jag inget alls som tydde på att det krävdes betalning.

Det var förvirrande. Och nedslående.

Jag tappade liksom lusten.

Spänningen försvann.

Det var inget förbjudet övet det hela längre.

Jag åkte möjligen i tjugo minuter.

Om man räknar snällt.

(Egentligen vet jag inte om det är en godtagbar ursäkt.

Men det var som att komma till en fest och upptäcka att ens span inte är där.

Det är naturligt att bli besviken då.

Och att gå hem.)

Jag deltog som vanligt på soppträningen ikväll.

Det är så trevligt.

Man blir uppdaterad och får med sig en hel del onyttig information hem. (Exempel på uppdatering: Palm skall bilda ett eget lag till Jukola.

Exempel på onyttig information: Anonym har tappat bort sin ryggsäck med skolans svindyra miniräknare på okänd plats. Det lär bli en kostnad på åttahundra kronor. Mycket uppfriskande för mig som är lagd åt det skadeglada hållet.) 

Sådant behövs sannerligen då och då.

Det fanns dock ett smolk i bägaren. Naturligtvis.

Själva träningen.

Jag sprang den korta banan.

Jag förstår inte vad jag höll på med. Hur det kunde gå så snett.

Min teknik uppvisade stora brister, liksom konditionen.

Det var rent hemskt.

Benen var som stockar.

Och medan jag försökte kryssa mig fram längs rätt gator lyssnade jag på P3.

De talade om kriget i Israel. Det kändes viktigt att höra och förstå.

Jag tror nämligen att det vore bra om jag allmänbildade mig lite mer.

Men kanske behöver jag inte göra det just under känsliga orienteringsmoment.

Det blev lite väl mycket.

Tur att Björn gav mig två användbara tips.

Det här är de användbara tipsen:

- Träna istället för att skriva

- Lyssna på hårdrock iställer för på Billie the vision

Jag avskyr januari.

Jag fryser konstant.

Allting tycks stanna upp.

Världen är grå och dyster.

Jag promenerade till skolan imorse.

Det var mörkt.

Tio minus. Tomt på gatorna.

Jag tänkte på ovanstående saker och annat ledsamt.

Men så, pang. Mp3:n bytte låt och Billie the vision & the dancers började ljuda i lurarna.

Billie sjöng om att han ville ha en man från Argentina.

Det skulle göra honom till den lyckligaste flickan på jorden

(Ja. En man som vill ha en annan man för att bli den lyckligaste flickan på jorden. Jag vet inte hur det skulle gå till. Billie är kanske lite från vettet.)

Hursomhelst. Det är en fullkomligt underbar sång.

Jag brukade lyssna på den i höstas.

Det var min kampsång. Alldeles oöverträfflig.

Innan varendaste tävling lyssnade jag på Billie.

Tillslut ville även jag ha en man från Argentina.

Jag blev övertygad om att det skulle göra mig komplett.

Jag skulle bli den lyckligaste flickan på jorden.

Det gjorde mig så glad att höra Billie där i vintermörkret.

Jag kände mig stark.

Bille ska få sjunga för mig inför vårens tävlingar också.

Med hans stöd lär jag springa fort.

Så, dagens soundtrack: Bille the vision & the dancers - A man from Argentina

Jag läste något intressant och märkligt igår kväll.

Angående träning.

(I Veckorevyn visserligen.

Jag uppskattar jag Veckorevyn.

Jag litar blint på det mesta.

Förutom detta då, som jag betvivlar lite halvdant.)

Nå. De påstod att kaffe och O´boy kan förhindra träningsvärk.

Jag undrar verkligen om det stämmer.

För om det gör det, skulle mitt liv kunna bli väsentligt mycket bättre.

Jag skulle bli en mycket trevligare människa.

Sluta gnälla och stappla. Det skulle göra alla gott.

Fast först måste jag förstås börja dricka kaffe eller O´boy.

Anledningen till att jag vägrar kaffe är att det är onyttigt.

Det innehåller på tok för mycket koffein. Och det ger gula tänder.

Dessutom är det beroendeframkallande.

Det är mycket möjligt att jag skulle kunna utveckla ett missbruk.

Vilket naturligtvis vore obehagligt.

O´boy brukade jag ofta dricka förr om åren. Det var något jag uppskattade.

Sedan insåg jag hur sanslöst mycket socker drycken innehåller.

Och därefter fick jag för mig att jag inte tål mjölk (min hypokondriska sida).

Så jag slutade helt enkelt med det.

Jag antar att det vore värt att börja igen om det förhindrar träningsvärken.

Jag skall fundera på saken.

Jag är argsint.

Det beror säkerligen på att jag försov mig imorse.

(Allting vändes upp och ned.

Jag fick cykla som en dåre till skolan.

I den isande kylan.)

Mitt humör gick ut över en stackare vid lunchen.

Såhär i efterhand inser jag att han bara försökte vara vänlig.

Tyvärr är det lite försent  för den insikten nu.

Han pratade med mig om orientering.

Det var ett jäkla tjat.

Antagligen trodde han att det var ett lyckodrag.

Att visa sig intresserad etc etc.

Jag blev alltmer irriterad.

Han kan omöjligen vara intresserad av huruvida mina färäldrar håller på med sporten.

Det var falskt (men han ansträngde sig åtminstone, det kan jag inte klaga på).

Tillslut väste jag rent ondsint:

Jag kan faktiskt prata om annat än orientering även fast jag råkar vara en orienterare.

Han blev alldeles förskräckt. Naturligtvis blev han det.

Säkerligen tänkte han även något osmickrande om mig.

Jag gick därifrån.

Jag  bör se till att vara extra trevlig imorgon.

Kanske bjuda på fika eller så.

Till råga på allt är duschvattnet bara ljummet.

Jag kan inte duscha i ljummet vatten.

Det känns ohygieniskt på något vis.

Det bör vara så varmt att man nästan skållas.

Då är jag tillfreds.

Idag var första dagen på vårterminen.

Jag försov mig.

Det är något mycket ovanligt. Händer närapå aldrig.

Jag tror det är för att jag är överspänd undermedvetet.

Och för att tid är något mycket viktigt i min värld.

Det är något som bekräftas av min vanligaste mardröm.

 I den har jag våldsamt ont om tid.

Det gäller en orienteringstävling.

En mycket viktig tävling, tror jag.

Jag gör ordning mig för att gå till start.

Alltid är det något av vikt som saknas.

En sko, SI-brickan eller så slår jag sönder kompassen.

När jag väl ordnat upp allting och ska ge mig iväg är det någon som hindrar mig.

Någon som kräver hjälp eller tröst.

Tiden springer iväg.

Och min klocka tickar förvånansvärt högt.

Alltihop gör mig vansinnig.

Och jag vet att jag kommer missa starten. Det känns som att en del av mig dör.

Jag vaknar alltid helt ur balans.

(Det positiva med det hela är väl att jag blivit rent militärisk när jag packar.

Jag kontrollerar fyra gånger att jag har fått med mig det viktigaste.

Det är som en ritual. Eller tvångstanke.

Och jag kommer aldrig någonsin sent till start.)