Jag överlevde monsterträningen igår.

Jag tror helgens äventyr tog hårt på mig.

Jag vinglade hela vägen ned till pilatesen.

Det var verkligen mycket snö att forcera.

Väl där visade det sig att varenda överviktig tant gjorde ordentligare övningar än jag.

Jag fick helt enkelt inte till det.

Allting kändes mig övermäktigt:

Att vispa med benet i luften.

Att doppa foten i golvet.

Att cirkla med händerna ovan huvudet.

Etc, etc.

Jag pallade inte.

Och det bekymrar mig.

Tanken var ju att jag skulle ordna upp allting:

Bli vältränad igen.

Sluta ränna efter karlar sena nätter.

Och allmänbilda mig.

Nu önskar jag mig en kanin.

Den skulle skutta fram till mig.

Och se på mig och liksom säga med ögonen att allting ordnar sig nog, Katarina.

Ja.

Det hade varit effektfullt.

Jag hade kunnat falla på knä och omfamna den med lyckotårar i ögonen.

Tyvärr äger jag ingen sådan trevlig kanin.

Faktum är att jag inte äger någon kanin överhuvudtaget.

Jag får försöka övertyga mig själv istället.

Allting ordnar sig nog, Katarina.

Det som jag skrev i föregående inlägg.

Om Kolmården.

Det stör mig så. Att jag inte har någon aning om vad det är.

Jag har funderat.

Hittills har jag kommit fram till detta.

- Det måste vara något betydelsefullt eftersom en djurpark och en orienteringsklubb är döpt efter det.

- Det ligger eventuellt i Östra Götaland (det har jag egentligen inga bevis för. Men jag tycker mig minnas att någon upplyst mig om det tidigare.)

Så fort jag får tillfälle ska jag lösa gåtan.

Kolmården.

Det låter så trevligt.

Vad det än är ser jag sannerligen fram emot att besöka det.

Jag är glad.

Vilket beror på att jag ska åka till Kolmården.

(Okej.

Jag erkänner direkt. Jag vet inte vad Kolmården egentligen är.

Det är väldigt oklart. Det ligger åtminstone nära Norrköping.

Eller Södertälje. Söderut.)

Jag ska på ett träningsläger.

Ladies only. Så intressant.

Det är något jag ser fram emot.

Nu ska jag ut snöyran.

Jag måste ta mig till mitt pilatespass.

Jag har som sagt varit på kryssning.

Trevlig tillställning.

Jag funderade lite på vad jag borde undvika att göra på Jukolabåten.

Det är ju i stort sett samma situation.

Det här är vad jag kommit fram till att jag bör undvika:

- Bufféer.

Jag klarar inte riktigt av det. Jag får beslutsångest.

Och storhetsvansinne. Tror jag kan äta hur mycket som helst.

Vilket naturligtvis bara leder till ont i magen.

- Mumintrollet.

Och speciellt att sjunga Moomin-sången.

Jag misstänker att det fungerade som något lockrop på finländarna.

Ett parningsläte.

(Jag fick en hel fanclub. Av åländska män. Det var lite problematisk.)

- Bubbelpoolen.

Äldre finländare tycks ha en förmåga bli närgågna under alkoholpåverkan.

Det var i stort sett det hela.

Träning blev det självfallet dåligt med.

Riktigt uselt.

Jag måste återvinna min självdisciplin.

Allra helst mycket snart.

Nu drar jag till Åbo.

Jag återkommer på söndag.

Trevlig helg!

Jag och Piff ska som tidigare nämnt ha en romanitisk weekend.

Först ska vi ta oss till huvudstaden och därifrån till Sollentuna.

Väl där ska vi äta och sova gratis.

(Carl har lärt mig att allt gratis är gott.

Jag är därför väldigt nöjd med detta.)

Sanslöst tidigt imorgon ska vi kräva skjuts ut till hamnen.

Jag litar inte på kollektivtrafiken.

(Och jag har all rätt att vara skeptisk.

En gång skulle jag och Adde åka tåg.

Till Linköping.

Vi kom till Kalmar.

Man vet liksom aldrig vad som händer.)

Båtresan tar ett dygn.

Därefter ska vi roa oss i Stockholm.

Jag bör även hälsa på min mormor.

Och handla lite.

(En diskborste från Lagerhaus exempelvis.

Jag gav Örjan en sådan förut.

Han hade aldrig sett på maken.

Ett sådant grepp! Och sådan hård borst!

En ny är därför beställd.)

Nu ska jag överväga om det är någon idé att ta med träningskläder.

Klubbens inomhusträning var mycket effektiv.

Jag har redan sanslöst ont i rumpan.

Och det var bra musik.

Sådan man verkligen vill studsa till.

Vi låg i en cirkel och gjorde olika saker.

Mest med benen.

Vinklade dem, tvinnade dem och sparkade på måfå.

(Det hela kändes väldigt nymodigt.

Inte som att spela myrfotboll direkt.)

Träningen avslutades med en hinderbana.

Det var en monsterhinderbana.

Jag dog redan innan jag hunnit runt halva.

(Vilket säkerligen var utvecklande för min benstyrka.)

Och som om att det inte vore nog med att överleva hinderbanan.

Vi tvingades dessutom träna kartminne.

Visserligen var det på 10Milakartan. Jag förstår att det kan vara relevant.

Men ändå.

Chocken över att behöva göra kullerbyttor och hoppa över plintar bedövade mig.

Jag glömde allt om vägval och förstakontroller.

Jag ser fram emot nästa vecka.

Då ska jag förbättra mig.

Jag har varit uppe sedan kvart i sex.

Det är väl ändå för härligt.

Att stiga upp i svinottan och gå sex kilometer till skolan.

Att få umgås med roliga människor och lära sig bra saker hela dagarna.

Idag hade jag äran att få träffa läckra Lisa dessutom.

Jag gillar Lisa. Det är en mycket bra kvinna.

Och snart ska vi bege oss på träning.

Det är klubbens löpskolning vi har tänkt försöka oss på.

Jag är lite nervös.

Det känns som om jag ligger lite efter.

Hittills har jag inte lyckats besöka en enda sådan.

Men det är ju aldrig sent att bättra sig.

Jag avlägger rapport ikväll om hur trevligt det var.

(Träning ska vara trevligt. Annars är det inte värt mödan.)

Dagens stora besvikelse:

SMS 07:31:

Jag älskar dig puss.

SMS 07:32:

Men vafan. Nu får du sluta. Blev fel det där.

(Men jag kände mig åtminstone älskad i en minut.

Det är helt klart bättre än inget.)