Jag känner mig oerhört nöjd.

Jag har kört åtskilliga mil utan att krocka idag.

Visserligen blev det en rejäl sladd ur Rättviksrondellen.

Och mina passagerare verkade lite skärrade stundtals.

Men ändock. Jag hade för det mesta koll på allting.

Någon större trafikfara var jag inte.

Det var alltså Domnarvets skidorientering som var dagens stora grej.

Min bror ställde upp. Jag är säker på att han hade det trevligt.

Själv tog jag en promenad.

Jag blev ganska rejält överraskad.

Att även Borlänge kan vara vackert.

Det är för mig en helt ny vetskap.

Alla som åkte skidorienteringen verkade så tillfreds.

De diskuterade spår, banor och vägval.

Och de såg så hälsosamma ut. I sina fina, färgsprakande dräkter.

Jag kände att även jag borde åka skidorientering i framtiden.

Det kan vara något riktigt bra.

Jag har en gammal BVSOK-dräkt.

I den kommer jag säkerligen se sådär hälsosam ut.

Jag hade planerat att åka skidorientering idag.

Det var egentligen en himla dum idé.

Jag kan ju inte ens hålla reda på mina egna armar. Än mindre på ett par stavar.

Det vore inte helt otänkbart att jag skulle kunna ha spetsat någon.

Eller råkat smälla till en konkurrent sådär rent allmänt.

Men när jag vaknade i morse visade det sig att det inte blir någon tävling.

Jag har våldsamt ont i halsen. Man bör inte anstränga sig då.

Istället får jag heja på min bror.

Efter tävlingen skall han transporteras till Sandviken.

Jag är lite nervös över det hela.

Mina kunskaper inom trafiksäkerhet är inte så imponerande.

Ibland går det så långt att jag till och med blir rädd för mig själv.

Argårds har skrivit till mig.

Att jag borde ut och träna.

I smyg är jag lite rädd för Argårds.

Och han skrev det på ett väldigt bestämt sätt.

Så jag såg ingen annan utväg än att ge mig ut på en löprunda.

Jag hade tänkt ta den långa rundan.

Det var verkligen min avsikt.

Men saker och ting kom emellan.

Jag blev försenad.

Vi fastnade på Nordeaparkeringen efter lunch.

Jag och Maria. Alldeles handfallna.

Ingen av oss visste hur man backar med en Ford.

Hur man lägger i rätt växel. Det hela tycktes omöjligt.

(Bilen var lånad. Maria hade kört in i en betongklump med sin egen.

Det var en olycklig historia. Bilen blev mos där fram.

Och stackars Maria som  just skulle hämta sin nya pojkvän vid stationen.

Jag led med henne. Det måste ha varit oerhört pinsamt.)

Nåväl. När jag kom hem insåg jag alltså att jag hade akut tidsbrist.

 Jag nöjde mig tillsist med en runda upp och ned i byn.

Är man disciplinerad kan man få ut ganska mycket av en sådan runda.

En jättebacke, två vanliga backar och två små kullar.

Det blir en del. Åtminstone är det mer än nog för mig.

Jag fick dessutom sällskap en bit.

Utav två hundar. En stor lurvig och en liten vit.

En hund är något jag verkligen önskar mig.

Den vore ett bra och troget träningssällskap.

Inte skulle den bry sig om hur mycket jag flåsar heller.

Eller om jag stannar och vilar.