Backintervaller.

Jag lyckades övertyga mig själv.

Det känns bra.

Och så många! Åtta stycken.

(Förra veckan orkade jag bara fem.

Så det är en stor seger.)

Därefter gick jag på löpskolningen.

Jag tror att det var ett misstag.

Björn körde så oerhört hårt med oss.

Det var skutt och annat i ett högt tempo.

Jag trodde nästan att mitt ena ben gått av ett tag.

Och Adde.

Det bekymrar mig att han använder magtröjor.

Kanske är det en sen tonårsrevolt.

Jag har fått höra något intressant.

Det var från en utav karlarna på skidlinjen.

Han hade tydligen jobbat på sjätte etappen i somras.

Och aldrig hade han varit på en större parningsplats.

Jag trodde att jag hört fel först.

Tyvärr var inte fallet så.

Han såg uppskrämd ut.

Förklarade hur alla klängt på varandra.

Hånglat och ramlat och varit primitiva rent allmänt. 

Han sade att det legat orienterare i varenda buske.

Och att det varit ett jäkla springande mellan de där buskarna.

Misstänkt inavel.

Jag blev nervös.

Försökte dementera uppgifterna.

Det gick sådär.

Men jag vägrar tro att orienterare är värre än andra.

Det är alldeles orimligt.

Möjligtvis ett ämne att forska i.