Klubbens inomhusträning var mycket effektiv.

Jag har redan sanslöst ont i rumpan.

Och det var bra musik.

Sådan man verkligen vill studsa till.

Vi låg i en cirkel och gjorde olika saker.

Mest med benen.

Vinklade dem, tvinnade dem och sparkade på måfå.

(Det hela kändes väldigt nymodigt.

Inte som att spela myrfotboll direkt.)

Träningen avslutades med en hinderbana.

Det var en monsterhinderbana.

Jag dog redan innan jag hunnit runt halva.

(Vilket säkerligen var utvecklande för min benstyrka.)

Och som om att det inte vore nog med att överleva hinderbanan.

Vi tvingades dessutom träna kartminne.

Visserligen var det på 10Milakartan. Jag förstår att det kan vara relevant.

Men ändå.

Chocken över att behöva göra kullerbyttor och hoppa över plintar bedövade mig.

Jag glömde allt om vägval och förstakontroller.

Jag ser fram emot nästa vecka.

Då ska jag förbättra mig.

Jag har varit uppe sedan kvart i sex.

Det är väl ändå för härligt.

Att stiga upp i svinottan och gå sex kilometer till skolan.

Att få umgås med roliga människor och lära sig bra saker hela dagarna.

Idag hade jag äran att få träffa läckra Lisa dessutom.

Jag gillar Lisa. Det är en mycket bra kvinna.

Och snart ska vi bege oss på träning.

Det är klubbens löpskolning vi har tänkt försöka oss på.

Jag är lite nervös.

Det känns som om jag ligger lite efter.

Hittills har jag inte lyckats besöka en enda sådan.

Men det är ju aldrig sent att bättra sig.

Jag avlägger rapport ikväll om hur trevligt det var.

(Träning ska vara trevligt. Annars är det inte värt mödan.)

Dagens stora besvikelse:

SMS 07:31:

Jag älskar dig puss.

SMS 07:32:

Men vafan. Nu får du sluta. Blev fel det där.

(Men jag kände mig åtminstone älskad i en minut.

Det är helt klart bättre än inget.)