Mina ben är som trädstockar.

Naturligtvis glömde jag stretchingen.

Jag borde börja yoga igen.

Bli lite smidig. Slippa stapla runt som en annan pensionär.

Jag har insett att jag mot min vilja måste lära mig att snyta mig i farten.

Med fingrarna, sådär som alla orienterare gör.

Det är så vidrigt. Så ociviliserat.

Men samtidigt känns det lite genant att ha med sig ett näsdukspaket ut.

Och så måste man stanna varje gång man vill snyta sig.

Och sedan få upp farten på nytt efter stoppet.

Det blir aldrig riktigt någon rytm i löpningen.

Så jag anser nog att det är värt att vara lite ociviliserad ändå.

Jag ska minsann börja öva på det redan imorgon.

Jag gjorde det.

Om än mycket motvilligt.

Det var verkligen sanslöst.

Att springa så långt.

Jag drog ut på det in i det längsta.

Först fikade vi riktigt länge.

Eller vaddå fikade, allihopa hade naturligtvis påbörjat sina Nya Liv just.

Alltså åt vi grovmackor och drack osötat té. Men ändå.

Väl hemma kände jag mig fortfarande inte beredd att ge mig ut.

Aldrig tidigare har jag slagit in efterblivna julklappar med en sådan iver.

Till sist började det skymma.

Jag insåg att det var min sista chans.

Trots allt var det ganska trevligt.

Iallafall efter en stund, när benen domnat bort.

Jag sprang i 80 minuter.

Det är fruktansvärt lång tid.

Och jag har insett att jag inte klarar av en jämn, god farthållning.

Sista tredjedelen börjar jag alltid toklöpa.

Jag vet inte varför.

Det är något jag bör förbättra.