Bloggen lär gå på halvfart ett par dagar.

Tills jag kan resa mig ur sängen och fungera normalt.

Det är utan tvekan  något positivt för mitt skrivande.

Att stirra i taket dygnet runt ger absolut extraordinära idéer.

I övrigt känns det inte så odelat positivt.

Det medger jag.

Att känna sig akut och rejält bakfull varje gång man rör på någon kroppsdel.

Och att knappast kunna äta.

Jag hyllar det inte.

Men förstår likväl att det kan vara sådant man ibland får ta med jämnmod.

Jag har gått in i den beryktade körtelfebersdvalan.

Ytterst otrevligt.

Igår var det bättre. Goda tider.

Jag dristade mig till att gå på ett möte i klubben.

Elitkommittéens sådana.

Så plikttroget.

Men det är sannerligen intressant.

Trots att jag mest sitter som en död fisk.

Jag har inte så mycket att tillföra.

Men jag lär mig minsann.

Som ekonomin.

Den gav väl jag fan i förut.

Nu vet jag bättre.

Det känns moget.

Och jag har ganska god koll på de flesta tävlingarna i vår.

Det blir intensivt.

Och på exotiska platser!

Som Finspång.

Där brände de häxor alldeles maniskt på1600-talet.

Jag kommer vara livrädd.

Jag känner mig låg.

Det händer inte alltför ofta.

(Lyckosamt nog.)

Men nu har jag minsann rätt att självömka.

Körtelfeber är sanslöst komplicerat.

Det är närapå omöjigt att veta när man är helt frisk.

Dagsformen varierar något oerhört.

Och jag som just hade börjat träna så flitigt.

Latinamerikank dans och pilates och allt.

Jag var sannerligen på G! För tusan.

Men jag är ju ändå en obtolig optimist i botten.

Vilket gör att jag tänker få ut mesta möjliga av situationen.

Det här är vad jag kan få ut av situationen:

- Chokladorgier. 

Egentligen har jag Söndagsgodis. Det är något mycket centralt i min värld. Men i krissitutioner kan (och bör) man tänja på gränserna. Vilket betyder att obscent mycket choklad kommer intas från och med idag.

- Bilåkande.

I vanliga fall promenerar jag. Eller springer. Eller cyklar. Men nu bör jag inte anstränga mig. Varpå jag kan glassa runt i bilen. Naturligtvis med aggregaten inställda på medelhavsvärme. Och CD:n på högsta.

- Medlidande.

För det är utan tvekan lite synd om mig.

- Allmänbildning.

Att tillbringa tid i horisontalläge blir lätt tråkigt.

Jag har därför beslutat mig för att läsa facklitteratur. Och Skogssport.

- Viga ben.

Jag kommer inrikta mig mot stretching. I brist på bättre aktiviteter. Sannerligen ett moget och smärtsamt beslut.

Ja. Det finns alltså ljus i tunneln.

Det känns bra att veta.

Dessutom är det gott om tid tills 10MILA.

Jag hinner bli frisk.

Så lite optimism inför framtiden finns det.

En liten gnutta.

Dagen började bättre än nånsin:

Jag drömde att jag fick en bil i present av Örjan.

En riktigt fin bil.

(Röd med glitter och svarta ränder.)

Av en ren lyckochock vaknade jag.

Med ett stort leende på läpparna.

Det dröjde inte länge förrän jag började känna mig lurad.

Sedan var det dags för doktorsbesöket.

Jag fick gapa och AAAH:a och hosta.

De petade långt ned i halsen.

Och konstaterade att det såg fult ut.

Därefter stack de mig i fingret.

(Det gjorde faktiskt ont.)

Sjuksystrarna på labbavelningen skämtade om körtelfebern.

Sade att den spred sig som pesten just nu.

Till slut konstaterade doktorn att jag mycket riktigt hade körtelfeber.

Han började fnissa okontrollerat.

Han ansåg det mycket skickligt att drabbas av sjukdomen två gånger.

Det är tydligen något väldigt ovanligt.

Jag fick en dunk i ryggen och gratulationer.

Ja, tack då.

Och jag undrar bara:

Vad är det med körtelfeber och IFK Mora?

Vi är verkligen fast i träsket.

Nu har jag kontaktat sjukhuset.

För att få bli undersökt och botad.

Jag och Dalle diskuterade det litegrann.

Och han gav mig rådet att överdriva symptomen.

(Annars tror de kanske att man bara lider utav lätt hypokondri.

Och så vägrar de undersöka en därför.)

Så jag lydde hans råd.

Jag började hänsynslöst.

Jag berättade att jag haft halsfluss, körtelfeber och virus förra sommaren.

Och att jag nu haft ett missprydande munsår sedan november.

Dessutom har jag lidit av trötthet ett bra tag.

Damen i luren var inte nämnvärt berörd.

I detalj drog jag sedan de allra senaste sjukdomssymptomen.

Hon ansåg att det lät som "en segdragen vinterförkylning".

Jag lade till ledvärk och magont.

Hon höll fast vid sin enkla och odramatiska diagnos.

Jag bröt nästan ihop.

Det satt långt inne, men till slut gav hon med sig.

Imorgon ska jag till doktorn.

Jag börjar bli våldsamt trött på mig själv.

Humöret störtdök redan igår.

Men nu har jag iallafall en syndabock.

Jag vet vem som orsakat mitt tillstånd.

Vem som kastat ondsinta baciller på mig.

Kanske kommer jag hämnas.

Jag ska  åtmninstone överväga det.

(En bra sak har dock skett idag.

Jag och Maria har bildat Sjukklubben.

Det är nästan som en bokklubb.

Fast vi diskuterar förstås våra sjukdomar.

Mycket givande.)

I övrigt måste jag bli frisk fortare än fortast.

Annars kommer jag missa månadens höjdpunkt.

Tjejhelgen i Kolmården.

Och det vore riktigt illa.

För i Kolmården finns

a) barmark

b) fina kartor

c) fina brudar

d) inspiration.

Jag har kommit på ännu en sak.

Att lägga till listan "Vad jag gillar med orientering".

Här kommer den:

- När duschskynket blåser ned.

(Tyvärr en mycket sällsynt företeelse.

Jag har bara upplevt det en gång.

Men vad det livade upp! Så spännande allt plötsligt blev!

Hejdlöst fnitter hördes från de mest oväntade håll.

 En D55:a försökte exponera sin nakna lekamen på bästa sätt inför herrarna. D14-gänget tjöt av skräck och kastade sig på marken.

Juniorkillarna gjorde stora ögon. Och vi tjejer med, såklart.

Det var sannerligen uppiggande.)

För övrigt visar min sjukdom inga tecken på att avta.

Jag är lite ynklig.

Och tvingas desutom äta pannkakor till middag.

Det ger magont.

Jag har försökt påtala det.

Men endera hör han rasande dåligt, eller så ignorerar han mig.

Det gör mig lika arg vilketsom.