Nu har jag kontaktat sjukhuset.

För att få bli undersökt och botad.

Jag och Dalle diskuterade det litegrann.

Och han gav mig rådet att överdriva symptomen.

(Annars tror de kanske att man bara lider utav lätt hypokondri.

Och så vägrar de undersöka en därför.)

Så jag lydde hans råd.

Jag började hänsynslöst.

Jag berättade att jag haft halsfluss, körtelfeber och virus förra sommaren.

Och att jag nu haft ett missprydande munsår sedan november.

Dessutom har jag lidit av trötthet ett bra tag.

Damen i luren var inte nämnvärt berörd.

I detalj drog jag sedan de allra senaste sjukdomssymptomen.

Hon ansåg att det lät som "en segdragen vinterförkylning".

Jag lade till ledvärk och magont.

Hon höll fast vid sin enkla och odramatiska diagnos.

Jag bröt nästan ihop.

Det satt långt inne, men till slut gav hon med sig.

Imorgon ska jag till doktorn.

Jag börjar bli våldsamt trött på mig själv.

Humöret störtdök redan igår.

Men nu har jag iallafall en syndabock.

Jag vet vem som orsakat mitt tillstånd.

Vem som kastat ondsinta baciller på mig.

Kanske kommer jag hämnas.

Jag ska  åtmninstone överväga det.

(En bra sak har dock skett idag.

Jag och Maria har bildat Sjukklubben.

Det är nästan som en bokklubb.

Fast vi diskuterar förstås våra sjukdomar.

Mycket givande.)

I övrigt måste jag bli frisk fortare än fortast.

Annars kommer jag missa månadens höjdpunkt.

Tjejhelgen i Kolmården.

Och det vore riktigt illa.

För i Kolmården finns

a) barmark

b) fina kartor

c) fina brudar

d) inspiration.