Jag fick i uppdrag att skriva en Verksamhetsberättelse för 2008.

Det gladde mig till en början.

Jag gillar ju att skriva saker och ting.

Särskilt om orientering.

Men så kom jag till avsnittet om 25manna.

Det hela blev plötsligt jobbigt.

Sanslöst genant.

Hur skriver man på snyggast sätt att alla tre Moralag stämplade fel?

Nej, precis.

Det är en fullkomligt omöjlig uppgift.

Efter mycket vånda blev detta slutresultatet:

"Efter de senaste årens pangresultat (9:a och 5:a), siktades det nu mot stjärnorna. Stämningen var hög under bussresan ned till huvudstaden, den stegrades ytterligare under frukostbuffén och för att sedan nå sin höjdpunkt när TC intagits och klubbvimpeln kommit på plats.

Årets 25manna arrangerades mellan Sollentuna och Danderyd och terrängen tycktes passa Mora utmärkt då man hängde med i täten utan problem.

Efter sträcka fyra låg laget på andraplats, tre minuter efter Halden och med en liten lucka till bakomvarande lag. Spänningen var hög.

Därefter skedde det som inte får ske – någon kontrollerade inte kodsiffran och felstämplingen var ett faktum.

Det absurda är att även andralaget stämplade fel strax därefter.

Och naturligtvis gjorde även tredjelaget detsamma.

Det är visserligen väldigt genant, men hela klubben har dragit lärdom av det som hände och det kommer nog dröja innan någon stämplar fel igen."

Jag hade kameran i högsta hugg i helgen.

Här nedan är resultatet.

1) Sonesson var som vanligt oerhört brunstig.

Här ses han sända ut parningssignaler (observera den sugande blicken och den utmanande ställningen)..

2)..och naturligtvis fick han napp!

Adde var sugen på att få kramas efter den genanta sistaplatsen,

och Kristian är inte den som bangar.

3) Efter de dåliga tävlingsresultaten fokuserade vi på annat.

Killarna visade ett starkt engagemang för grodfångst.

4) Kristian roade sig även med grodkastning, varpå panik lätt utbröt.

Årets två första juniorcuper.

Naturligtvis gick de åt helvete.

Vi hade det visserligen trevligt, men ändå.

Det hela började dåligt.

Per gjorde sitt bästa för att köra ihjäl oss på nedvägen.

Och vi gjorde vårt bästa för att hetsa Per.

Det är faktiskt mycket enkelt:

1) Skrik suspekta saker (gärna i kör).

2) Klaga högljutt på musiken (eller något annat valfritt).

3) Fråga ut honom grundligt om hans kärleksliv.

Det var obehagligt varmt redan då vi ankom Östergötland på fredagskvällen.

Därefter fortsatte det bara.

En sistaplats H20E under lördagen.

En icke-godkänd samt ett trasigt knä kunde också räknas in.

Terrängen var tuffare än tuffast.

Sjön som vi tänkt bada i visade sig innehålla både ormar och grodor (bildbevis kommer).

Den vackra hamnen som vi skulle äta glass i visade sig vara något slags industriområde.

Och mopedåkande och öldrickande ungdomar samlades utanför vår övernattningsstuga.

(Det hela var ytterst märkligt.

Vi samlade snabbt in våra tävlingskläder.

Därefter ringde allas vår hjälte Per polisen:

"Ja, Per Frost heter jag, kommer från IFK Mora.

Det är så att vi övernattar i Lillsjöstugan men det har samlats

ungdomar här utanför dörren.

De åker moped och bil på elljusspåret.

Och dem har sig."

Vad han egentligen menade med det sista är väldigt oklart.

Vad gör man egentligen när man har sig?

Det lät onekligen ganska dramatiskt iallafall.

Han sade det med efterstryck.)

Oturen fortsatte på söndagen då Ola fick en spik genom sulan.

Efter ett kort depåstopp kunde han dock fullfölja.

Vi andra kämpade oss också genom respektive banor.

På tunga ben, bör tilläggas.

Vi har fått en sådan trevlig ny klubbmedlem - Erik.

Jag bara måste hylla honom.

Ikväll for han ända från Borlänge för att träna med oss.

Han pratade oavbrutet om plantsättning och fjällorientering.

Det verkar vara två stora glädjeämnen i hans liv.

När vi väl var framme på träningsplatsen gjorde Erik en fasansfull upptäckt:

kompassen var borta.

Lätt panik utbröt.

Han letade ivrigt genom sin väska tre gånger.

Därefter stönade han och svor.

Typiskt nog var det just kompassen som stod i fokus på träningen.

Mycket riktningsändringar och kompassgång.

Erik tyckte att det hela var mycket, mycket genant.

Han förbjöd oss att tala högt om hans lilla misstag.

Det kan ju faktiskt ge dåliga vibbar till tränaren.

När han väl fick kartan uppstod förvirring.

Erik ansåg att det saknades ganska mycket relevanta kartttecken.

Var det möjligtvis feltryck?

Och de helvita fläckarna runt kontrollerna?

Någonting var uppenbarligen inte rätt.

Han misstänkte en komplott.

Vi försökte lugna honom.

Förklarade att allting ingick i övningen.

Han såg likväl skeptisk ut, men gav sig ändå iväg.

Han är löpsnabb och bra och tog sig i mål reativt snabbt.

Därefter fokuserade han på pizza.

Även det tycks vara ett stort glädjeämne i hans liv (samt godis.

På påsklägret satte han i sig så mycket surt godis att han fick akut ont i tungan).

Jag är övertygad om att det kommer bli ett väldigt roligt orienteringsår.

Erik är en verkligt intressant människa.

Ovan:

Jag och Maria fick mer eller mindre tvinga tidningen att fota oss.

Herrlaget var uppenbarligen åtskilligt intressantare.

Jag har gjort en lista med mina reflektioner över 10mila.

Det här är mina reflektioner:

Skåne är exotiskt.

Där lever mycket annorlunda djur och blommor.

Och man kallar chokladbollar för negerbollar.

Jag hörde och häpnade.

Jag trodde det var bojkottat.

Att det var på tok för rasistiskt.

Men skåningarna själva är ju utsatta för en del rasism, så det är mycket möjligt att det hela jämnar ut sig i längden.

Den rätta 10milakänslan infann sig aldrig riktigt.

Jag funderar på varför.

Det är mycket möjligt att det berodde på avsaknaden av megafonen.

Megafonen har varit en ytterst trogen vän länge.

Den har skrålat och haft sig under många 10milanätter.

Dessutom saknade jag Linus.

Även han har skrålat och haft sig under många 10milanätter.

Nu var Linus sjuk och Niklas agerade reserv.

Jag är ledsen att säga det, men Niklas var fullkomligt undermålig.

Meningen var att vi skulle heja.

Stötta laget. Ge energi och glädje och hurtiga tillrop.

Niklas började kvällen med att ragga upp fyra blondiner på rekordtid.

Han struntade sannerligen i växlingar och varvningar.

Han ville ha bröst.

Jag och Sara fick kämpa hårt själva, men vi höll ihop det hela.

Sannolikt hejade vi på alla med rätt klubbadress.

Det gör mig nöjd.

Övriga händelser i korthet:

En inkräktare på rummet – trodde jag.

Det var natt och mörkt och jag skrek våldsamt mycket.

Konstigt nog skrek även inkräktaren.

Ganska snart visade det sig att inkräktaren var min rumskompis som hade varit uppe och kissat.

Så mycket dramatik för så lite.

Det fanns även en blottare med på resan.

(För att undvika genans nämns inga namn.)

GB’s nya ”Temptation for chocolate” är sannerligen en bra glass.

Helt klart min nya favorit.

Ja. 10Mila är över.

Skåne var ändå ganska trevligt.

Jag tänkte avlämna rapport lite senare.

Nu bör jag genast ge mig ut i solen och skutta.

Snön har smält rejält.

Jag vaknade på gott humör, men det förbyttes snabbt.

Jag insåg med fasa att jag ska till Skåne imorgon.

Skåne.

Den bortglömda landsändan.

Frågetecknen är många.

Kommer jag kunna tyda den lokala dialekten?

Kommer jag själv kunna göra mig förstådd?

Vad finns det för djur i Skåne? Är de blodtörstiga?

Är terrängen lika tråkig som jag inbillar mig att den kommer vara?

Mina förväntningar är för ovanlighetens skull låga.

Jag tror att det är sunt och ser fram emot många positiva överraskningar.

Mitt lag är dessutom ruskigt stabilt.

Vi kommer springa oerhört fort och rätt.

(Nej! Vad är det här?

Jag börjar redan skruva upp mina förväntningar sanslöst mycket.

Jag ska genast sluta med det.

Man blir inte glad av det.

Det blir bara besvikelser.

Sluta, Katarina.)

Nu måste jag rusa.

Jag inser det nu.

Brådis.

Vi ska träffa media, men innan dess bör jag plåga mina ben i någon suspekt brant backe.

Det är något jag verkligen uppskattar.

Nedan: Skåne.

Det är uppenbarligen platt, regngrått, blåsigt och ogästvänligt.

Vi Moraorienterare har tillbringat påskhelgen utomlands.

Närmare bestämt i Norge.

Lägrets höjdpunkt: herrarnas testlopp inför 10mila.

6,6 km nattorientering i vildmarksterräng.

Som dem bävade inför det.

Och som vi flickor bävade inför det.

Vi tycker trots allt om våra manliga klubbkompisar.

Man vet aldrig vad som kan hända under nattorientering.

Särskilt inte i Norge.

Jag har gjort en lista över vad som gick snett.

Detta gick snett mitt i mörkaste Norgenatten:

En förlorad SI-pinne.

En försvunnen kompass.

Tre slocknade lampor (varpå de stora starka männen ropade på hjälp.

Och klumpade ihop sig i små klungor.

Och turades om att springa först och sist.

Naturligtvis är man tryggast i mitten av en flock.

Klokt gjort).

En nödställd löpare (fastnat mitt i ett stup).

En generande hög kilomtertid för en del.

Det bådar inte gott, men huvudsaken var att alla överlevde.

Nu ser vi fram emot 10mila minsann.