Jag vaknade på gott humör, men det förbyttes snabbt.

Jag insåg med fasa att jag ska till Skåne imorgon.

Skåne.

Den bortglömda landsändan.

Frågetecknen är många.

Kommer jag kunna tyda den lokala dialekten?

Kommer jag själv kunna göra mig förstådd?

Vad finns det för djur i Skåne? Är de blodtörstiga?

Är terrängen lika tråkig som jag inbillar mig att den kommer vara?

Mina förväntningar är för ovanlighetens skull låga.

Jag tror att det är sunt och ser fram emot många positiva överraskningar.

Mitt lag är dessutom ruskigt stabilt.

Vi kommer springa oerhört fort och rätt.

(Nej! Vad är det här?

Jag börjar redan skruva upp mina förväntningar sanslöst mycket.

Jag ska genast sluta med det.

Man blir inte glad av det.

Det blir bara besvikelser.

Sluta, Katarina.)

Nu måste jag rusa.

Jag inser det nu.

Brådis.

Vi ska träffa media, men innan dess bör jag plåga mina ben i någon suspekt brant backe.

Det är något jag verkligen uppskattar.

Nedan: Skåne.

Det är uppenbarligen platt, regngrått, blåsigt och ogästvänligt.