Årets sista dag.

Det gör mig nervös.

Det känns som om att man borde göra allt man inte hunnit under året just idag.

Men för att se positivt på det hela:

Det har varit en strålande säsong stundtals.

Jag har löpt som en älg.

Trots elakheter. Körtelfeber och halsfluss.

Och O-ringen var något bra.

Hemmaplan (nästan åtminstone). Fjäll.

Jag har en teori till varför jag sprungit hyfsat prickfritt.

Det var den första jcupen.

Jag fick höra hur värdelös jag var utav en gubbfan.

Jag satsar på topp fem, sa jag.

Han skrattade: de andra löper ifrån dig.

De är snabbare, även om du så klarar dig utan missar.

Tove, Anna och gänget.

Höhöhö.

Jag ville så våldsamt gärna knäa honom.

Istället sprang jag som en maskin.

23 sekunder efter Tove.

Så nu har jag visat honom.

Under hela säsongen.

Det känns bra.

Jag hoppas mer människor blir elaka mot mig fram emot nästa vår.

Pratar strunt.

Det fungerade så effektivt.

Och här: Årets trend (åtminstone i Mora):

Och det finns faktiskt en stor fördel med att stämpla fel

(ja, annars skulle vi inte göra det, förstås.)

A) Man måste ofta vänta innan man växlar ut,

så att man inte har kontakt med tätlagen.

B) Alla springer ju inte för fullt när de vet att det redan är kört.

Och tack vare ovanstående kan man räkna efter lite och

lätt konstatera att jo, vi hade säkerligen vunnit stort om inte Pelle stämplat fel.

Faktum är att det är ganska smidigt.

På så vis kan vi tillgodoräkna oss exempelvis U-jukola segern.

Kanske även 25manna.

Bra jobbat, Mora!

Jag hade tänkt utföra något konstruktivt idag.

När jag ändå är sjuk och sysslolös.

Strukturera upp årets skörd av kartor.

Skriva kommentarer och resultat, måla vägval.

Jag gillar verkligen struktur.

Ordning och reda.

Jag hade gått så långt att jag köpt en rosa pärm att samla allt i.

Naturligtvis saknades en hel massa kartor (vart tar de vägen? Till samma plats som alla saknade strumpor?).

Det kändes lite tråkigt.

Jag började ändå rita vägval.

Det var våldsamt svårt.

Hur ska man minnas vart man sprang?

Jag med mitt kontrollbehov.

Jag mådde dåligt över att eventuellt rita in okorrekta vägval.

Och vad är vitsen med att rita in, om man ändå ritar fel?

Jag tappade liksom lusten. Det hela kändes lönlöst.

Det var roligare att läsa tidningsurklipp.

Jag framstår sannerligen som en fjortonåring.

Ord som används frekvent : jublar, skrattar, bubblar.

Och den klassiska avslutningen: Nu ska jag börja träna mer inför framtiden.

Jag måste verkligen komma på något mer fantasifullt till nästa år.

Jag är ändå ganska nöjd med förmiddagen.

Det var ett bra försök till att vara seriös.

Även fast det urartade lite och jag flydde tillsist.

Ibland är det verkligen livsviktigt att få dricka te och glida runt med sansade människor.

Jag såg Tour de ski idag igen, precis som planerat.

Sprint, mitt i Prag.

Jag gladde mig över att inte vara skidåkare.

Så fruktansvärt mycket skrikande och tjoande människor.

Herregud.

Jag skulle bli hysterisk.

Det skulle bli alldeles för mycket.

Och att dessutom hålla reda på stavarna.

Och försöka få dem att gå i rätt takt samtidigt som man bör undvika

att bli omkullknuffad och utöver det skaffa sig en god position och --.

Jag får hjärtklappning bara av att tänka på det.

En sån oerhört komplicerad sport.

Och de där dräkterna! Så slimmade.

Jag skulle fixera mig vid att dra in magen.

Och spänna rumpan.

Själva åktekniken skulle inte direkt hamna i fokus.

Till råga på allt vann inte den snygge Schweizaren heller.

Mitt nyfunna TV-intresse tycks redan börja svalna.

Jag är glad att jag är en vanlig orienterare.

Jag får klä mig i nylon och gömma mig i storskogen.

Det är sannerligen något fint över det hela.

Inte som att jaga runt på gatorna i Prag iklädd kroppsstrumpa.

Både datorn och jag har drabbats av våldsamma sjukdomar.

Det känns knäckande.

Ingen träning.

Inga fester.

Inga fikadejter, ingen brädåkning, ingen mellandagsrea.

Det har gett mig bekymmer.

Jag vet inte riktigt hur jag bör fylla min nya fritid.

Det här är vad jag gjort hittills:

- Skjutsat Farmor till Sundsvall

- Åkt hem från Sundsvall

- Ätit (orimligt mycket.)

- Sett på TV. Det är första gången på mycket länge.

Egentligen är jag emot tv-apparater, såvida det inte är film det gäller.

Nu har jag  dock frångått mina principer helt. Igår tex så såg jag först Tour de ski.

Jag satt nära apparaten, med högsta ljud.

Det kändes nästan som om jag själv var med.

Därefter fortsatte jag med en engelsk dokumentär om gifta par.

Sedan Ronny och Ragge.

Det känns lite sanslöst. Men jag är ju ändå sjuk.

- Skrivit listor. Jag är ett stort fan av listor. De kan sannerligen lösa det mesta.

Och snart är det nyår.

Det krävs inköpslistor, löfteslistor och goda råd inför nya året -listor.

Idag var tanken en tävlingar jag ser fram emot -lista.

Tyvärr är tävlingsprogrammet som försvunnet.

Det har upprört hela familjen. En vild jakt är startad.

Jag hoppas jag blir frisk snart.

Annars vet jag inte hur det hela kommer sluta.

Idag ska jag se på Tour de ski återigen.

Han som vann igår var så snygg.

Jag är fullt medveten om att det är julafton.

Jag är även fullt medveten om att jag måste börja komma i form.

Komma i form till 10mila (och till sommaren 09) alltså.

Därför åkte jag skidor idag. Igen.

Jag börjar känna mig smått besatt. Det är lite sjukligt. Att gå från noll till att bli skidnörd. Men det är egentligen inget jag borde hetsa upp mig över. Värre saker har skett.

Naturligtvis skejtade jag.

De hade snöat under natten. Det gick trögt.

Mycket folk var det också.

Vad jag vill komma fram till är att jag, trots de obehagliga omständigheterna, genomförde det hela på ett mycket moget sätt:

Jag åkte så snabbt jag kunde så långt det gick.

Därefter började jag blöda näsblod och vände hemåt.

Väl hemma matade jag hästarna med havrebröd.

Det gäller att smöra för dem. Man vet aldrig när man kan behöva en häst.

Jag duschade även tills varmvattnet tog slut. Det är ju ändå jul.

Nu är jag förhållandevis glad.

Jag har fått en ny, grisrosa telefon och ett långt halsband av guldpengar. Jag har fått presentkort, filmer, pennor och tre par strumpbyxor.

Plus en ring från någon okänd. Jag undrar om det är ett smygfrieri.

Det är möjligt att jag tackar ja.

Om han är en lång, stilig djurvän som utbildar sig till brandman vill säga.

Jag kom att tänka på en sak.

Likheterna mellan luciatåg och orienteringskavlar.

Det finns ganska många likheter. Avgörande sådana.

Tänk kavle: först och främst väljer man ut och tar rygg på den man anser bäst.

Tänk lucia: först och främst väljer man ut (röstar) och tar rygg (ordnar sig i ledet) efter den man anser bäst (bäst i detta fall: snyggast, mest lucialik).

Sen kommer man till den knepiga delen: gafflingen.

Gafflingen i ett luciatåg kan tänkas vara de förbannade stämmorna.

I mitt tåg fanns tre gafflar. Alt, sopran och bas.

Det gäller att inte hänga på fel stämma. Då går alltihop åt helvete.

Alla orienterare har någon gång hängt fel. Det är inte roligt.

Eller om en alt börjar sjunga på tenorernas stämma. Den kommer dra med sig resten av de stackars altarna i fördärvet och snart kommer alltihop jamma med tenorerna.

Vilket är jämförbart med hur en orienterare drar med sig hela sin stackars klunga till fel kontroll. Det borde vara straffbart. Sådant gör mig arg.

Man borde förvarna de andra. Berätta att det är möjligt att man är på väg åt fel håll. Att det kanske rent utav är kontrakurs.

Fast å andra sidan är det lite spännande också. Att inte riktigt veta. Det är lite som ett lotteri.

Vid närmare eftertanke är  det nog just det som gör det hela så roligt. Man kan komma till en punkthöjd istället för en brant. Man kan sjunga två oktaver för ljust.

Det är spänning på lagom nivå för mig. Mina nerver är inte direkt bra. Därför nöjer jag mig med det lilla. Det känns ändå ganska fint på det hela taget.

Jag gillar inte långdistans.

Kanske kan man säga att jag avskyr det. Jag vet inte. Det kanske är att gå för långt.

Nåväl. För det första: jag ser inget på 15 000-dels kartan.

Kanske börjar jag bli gammal. Möjligtvis borde jag skaffa en lupp eller liknande. Det är i alla fall en stark anledning till att jag ogillar långdistans. För att känna sig gammal och inkompetent är naturligtvis otrevligt.

För det andra: jag blir så förfärligt less på mig själv. På mitt eget sällskap. Detta blir ett stort problem speciellt under långsträckorna. 

Jag tappar fokus. Tänker på hur högt jag flåsar istället för om jag springer uppåt eller nedåt. Ser efter om mina lår dallrar istället för att uppmärksamma myren. Ofta kommer jag för övrigt fram till den slutsatsen att låren dallrar oroväckande mycket, vilket gör mig än mer förvirrad.

Jag funderar på om jag borde göra något åt detta. Det är helt klart något dåligt och hämmande för mig som orienterare.

Förut gillade jag att springa långt. Jag var en mycket hängiven och tacksam långdistanslöpare.Sedan skedde något. Jag är inte helt säker på vad.

Kanske borde jag gå till botten med detta. Förhoppningsvis blir jag därefter en mycket mer harmonisk orienterare. Det vore välkommet.

Jag lyckades motivera mig till träning en gång till.

Skidor återigen, tänkte jag.

Jag vet inte hur man handskas med valla, och det hämmar mig.

Jag tvingades skejta även idag.

Jag hade ingen riktig plan för vart jag skulle åka. Det var dessutom våldsamt mycket trafik. Jag kände mig förvirrad.  Kanske är det sydsvenskarna som ska till fjällen över jul. Säkerligen tycker de att det är genuint. Inte heller verkar de ha vinterdäck, jag fick tuta och visa fingrar och allt möjligt. Det är egentligen inte något jag uppskattar, men det krävdes.

Jag ville upp till N Garberg. Det är fint där, och folktomt. Tyvärr vet jag inte hur man tar sig dit, det är fullkomligt oklart. Jag ska fanimig kräva bättre skyltar (eller så får jag bättra på mina geografikunskaper. Dem är på det hela taget hopplösa. I lördags hamnade jag närapå i bråk med fina Anton, eftersom han hävdade att Brasilien är ett land. Jag vägrade tro honom. Såhär i efterhand känns det lite som om att jag gått miste om något, en allmän kunskap liksom. Hur har det kunnat undgå mig i arton år?).

Nåväl. Tillslut tog jag mig till Hökberg. Där var parkeringen oplogad. Det gjorde mig arg, naturligtvis.

Jag åkte ned till Läde istället. Vid slaktladan är det väl alltid plogat, tänkte jag. Jag hade rätt.

Tyvärr upptäckte jag att jag glömt skidorna. Det var alldeles orimligt. Vid det laget var jag rejält uppretad. Att glömma skidorna är inte helt okej. Jag känner ingen annan som skulle kunna tänkas göra det.

Jag åkte hem och sprang runt byn istället.

Nu har jag fruktansvärda smärtor. Våldsam träningsvärk.