Jag hade planerat det hela noga.

Jag skulle åka skidor. Skejt.

Det var igår eftermiddag. Jag hade valt tidpunkten med omsorg.

Jag förutspådde att det skulle vara folktomt i spåren.

Det är otrevligt när folk ser på när jag åker skidor.

Både för mig och för dem. Jag har helt enkelt inte den rätta rytmen. Jag saknar känslan.

Jag insåg fort att jag gjort en katastrofal missbedömning.

Parkeringen var full. Det är Eldris jag talar om.

Människor vräkte sig fram i spåren. Solen sken och jag fick ont i ögonen.

Vidare ramlade jag tre gånger. Jag vet inte hur jag lyckas, men vänster stav kommer mellan benen ideligen. Det är inte bra, inte alls särskilt graciöst. Jag råder ingen att försöka sig på det.

Dödsstöten kom strax innan Läde. Som sagt skejtade jag.

Jag tyckte även att jag börjat få någon slags struktur på åkningen.

På det hela taget gladde jag mig åt hur väl jag genomförde alltihop.

Han kom på ett stort hygge. Stakandes.

Jag skejtade för glatta livet.

Han flög förbi. Jag studerade honom. Inte ens en endaste liten jävla dubbelstakning.

Likväl glädjer jag mig för hans skull. Jag antar att han är väldigt nöjd över att ha knäckt mig så fullkomligt. Det borde kännas riktigt bra.

Säkerligen är det något han går in för. Att förnedra människor. En skidterrorist.

Jag har läst att man bör ha målbilder för att motivera sig. Det är möjligt att en god målbild skulle kunna hjälpa mig. Jag är i ett våldsamt behov av motivation.

Det här är min målbild:

Jag springer på tallhed. Nytvättade nylonkläder, de doftar parfym. Staffett.

Det går orimligt fort. Jag passerar hela tiden konkurrenter som är vilsna.

Skogen är utav det trevliga och vackra slaget. Jag är solbränd och har fladdrande, nyslingat hår (det med håret är egentligen alldeles orimligt. Jag springer alltid med håret uppsatt. Eller inknölat i en mössa. Annars skymmer det min sikt och jag får det även i munnen. Hår i munnen är ohygieniskt).

Naturligtvis skiner även solen.

Nu skäms jag.

Min målbild ter sig mest som en reklamfilm för någon tysk produkt.

Jag måste tänka om.

Jag måste strama upp mig. Återvinna min självdisciplin.

Det är nog lättare sagt än gjort.

Kanske behöver det inte heller ske just idag. Men åtminstone inom den närmsta veckan eller liknande. När jag tänker efter har jag skjutit upp det ganska länge nu. Så det är verkligen på tiden.

1. Jag måste sluta hitta på sådana trovärdiga argument för att skippa träningen.

2. Jag måste sluta vara så naiv och tro på mina egna argument. Det är alldeles hopplöst.

3. Jag måste organisera mina träningskläder. Det underlättar det hela. Kanske borde jag sova i nylondräkten. Det sker ganska ofta under tävlingssäsongen. Möjligen är det  ett alternativ värt att överväga. Fast å andra sidan är det säkerligen kallt att springa i nylon nu.

4. Jag måste  börja berätta för någon hur och när jag tänker träna. På så vis får jag svårare att dra mig ur. Det blir som ett slags löfte. Helst skall jag berätta det för någon jag är lite rädd för. Eller någon jag ser upp till. Just nu är jag inte i stånd till att bedöma vilket som är bäst. 

5. Jag måste erbjuda mig själv någon form av belöning. Som ett tack för väl genomförd träning. Detta är kanske den viktigaste delen utav det hela.

Nu känner jag mig lite uppmuntrad. Kanske kommer det ordna sig. Fem enkla steg. Det borde inte kunna misslyckas.

Jag gav mig ut och sprang idag. Det är ett stort framsteg. Jag känner mig nöjd med mig själv för första gången på länge. Det var våldsamt bra gjort. Medan jag sprang funderade jag över vad det är jag gillar med orientering.

Det här är sakerna jag gillar:

- Skogsdoft

- Nylonkläder

- Att hoppa över bäckar och lyckas komma hela vägen över (det händer tyvärr inte så ofta. Kanske är det därför jag uppskattar det desto mer.)

- Startlistor

- Att spika kontroller  i grönområden (allra helst skall jag först känna mig vilse och rädd för att därpå plötsligt hitta skärmen. Det blir som en extra stor triumf på det viset.)

- Älgar

- Tidningen (det är möjligt att denna punkt är lite långsökt. Jag vet inte riktigt. Men vad jag vill få fram är att det är trevligt att bli intervjuad. När man sprungit speciellt fort. Ofta vet jag inte vad jag skall säga. Det är ju självskrivet att det gått bra om man vunnit. Jag blir nervös över att de skall tolka mina uttalanden fel och få allting om bakfoten. Det händer nästan alltid. Jag uttrycker mig inte så väl. Men det gör ju å andra sidan bara det hela än mer spännande. Man vet knappt själv vad som kommer stå i artikeln. Jag gillar oväntade saker. Överraskningar.)

En annan dag ska jag fundera över vad jag inte gillar.

Det finns en hel del saker. Som myror, tex.