Jag kom att tänka på en sak.

Likheterna mellan luciatåg och orienteringskavlar.

Det finns ganska många likheter. Avgörande sådana.

Tänk kavle: först och främst väljer man ut och tar rygg på den man anser bäst.

Tänk lucia: först och främst väljer man ut (röstar) och tar rygg (ordnar sig i ledet) efter den man anser bäst (bäst i detta fall: snyggast, mest lucialik).

Sen kommer man till den knepiga delen: gafflingen.

Gafflingen i ett luciatåg kan tänkas vara de förbannade stämmorna.

I mitt tåg fanns tre gafflar. Alt, sopran och bas.

Det gäller att inte hänga på fel stämma. Då går alltihop åt helvete.

Alla orienterare har någon gång hängt fel. Det är inte roligt.

Eller om en alt börjar sjunga på tenorernas stämma. Den kommer dra med sig resten av de stackars altarna i fördärvet och snart kommer alltihop jamma med tenorerna.

Vilket är jämförbart med hur en orienterare drar med sig hela sin stackars klunga till fel kontroll. Det borde vara straffbart. Sådant gör mig arg.

Man borde förvarna de andra. Berätta att det är möjligt att man är på väg åt fel håll. Att det kanske rent utav är kontrakurs.

Fast å andra sidan är det lite spännande också. Att inte riktigt veta. Det är lite som ett lotteri.

Vid närmare eftertanke är  det nog just det som gör det hela så roligt. Man kan komma till en punkthöjd istället för en brant. Man kan sjunga två oktaver för ljust.

Det är spänning på lagom nivå för mig. Mina nerver är inte direkt bra. Därför nöjer jag mig med det lilla. Det känns ändå ganska fint på det hela taget.

Jag gillar inte långdistans.

Kanske kan man säga att jag avskyr det. Jag vet inte. Det kanske är att gå för långt.

Nåväl. För det första: jag ser inget på 15 000-dels kartan.

Kanske börjar jag bli gammal. Möjligtvis borde jag skaffa en lupp eller liknande. Det är i alla fall en stark anledning till att jag ogillar långdistans. För att känna sig gammal och inkompetent är naturligtvis otrevligt.

För det andra: jag blir så förfärligt less på mig själv. På mitt eget sällskap. Detta blir ett stort problem speciellt under långsträckorna. 

Jag tappar fokus. Tänker på hur högt jag flåsar istället för om jag springer uppåt eller nedåt. Ser efter om mina lår dallrar istället för att uppmärksamma myren. Ofta kommer jag för övrigt fram till den slutsatsen att låren dallrar oroväckande mycket, vilket gör mig än mer förvirrad.

Jag funderar på om jag borde göra något åt detta. Det är helt klart något dåligt och hämmande för mig som orienterare.

Förut gillade jag att springa långt. Jag var en mycket hängiven och tacksam långdistanslöpare.Sedan skedde något. Jag är inte helt säker på vad.

Kanske borde jag gå till botten med detta. Förhoppningsvis blir jag därefter en mycket mer harmonisk orienterare. Det vore välkommet.