Jag lyckades motivera mig till träning en gång till.

Skidor återigen, tänkte jag.

Jag vet inte hur man handskas med valla, och det hämmar mig.

Jag tvingades skejta även idag.

Jag hade ingen riktig plan för vart jag skulle åka. Det var dessutom våldsamt mycket trafik. Jag kände mig förvirrad.  Kanske är det sydsvenskarna som ska till fjällen över jul. Säkerligen tycker de att det är genuint. Inte heller verkar de ha vinterdäck, jag fick tuta och visa fingrar och allt möjligt. Det är egentligen inte något jag uppskattar, men det krävdes.

Jag ville upp till N Garberg. Det är fint där, och folktomt. Tyvärr vet jag inte hur man tar sig dit, det är fullkomligt oklart. Jag ska fanimig kräva bättre skyltar (eller så får jag bättra på mina geografikunskaper. Dem är på det hela taget hopplösa. I lördags hamnade jag närapå i bråk med fina Anton, eftersom han hävdade att Brasilien är ett land. Jag vägrade tro honom. Såhär i efterhand känns det lite som om att jag gått miste om något, en allmän kunskap liksom. Hur har det kunnat undgå mig i arton år?).

Nåväl. Tillslut tog jag mig till Hökberg. Där var parkeringen oplogad. Det gjorde mig arg, naturligtvis.

Jag åkte ned till Läde istället. Vid slaktladan är det väl alltid plogat, tänkte jag. Jag hade rätt.

Tyvärr upptäckte jag att jag glömt skidorna. Det var alldeles orimligt. Vid det laget var jag rejält uppretad. Att glömma skidorna är inte helt okej. Jag känner ingen annan som skulle kunna tänkas göra det.

Jag åkte hem och sprang runt byn istället.

Nu har jag fruktansvärda smärtor. Våldsam träningsvärk.

Jag hade planerat det hela noga.

Jag skulle åka skidor. Skejt.

Det var igår eftermiddag. Jag hade valt tidpunkten med omsorg.

Jag förutspådde att det skulle vara folktomt i spåren.

Det är otrevligt när folk ser på när jag åker skidor.

Både för mig och för dem. Jag har helt enkelt inte den rätta rytmen. Jag saknar känslan.

Jag insåg fort att jag gjort en katastrofal missbedömning.

Parkeringen var full. Det är Eldris jag talar om.

Människor vräkte sig fram i spåren. Solen sken och jag fick ont i ögonen.

Vidare ramlade jag tre gånger. Jag vet inte hur jag lyckas, men vänster stav kommer mellan benen ideligen. Det är inte bra, inte alls särskilt graciöst. Jag råder ingen att försöka sig på det.

Dödsstöten kom strax innan Läde. Som sagt skejtade jag.

Jag tyckte även att jag börjat få någon slags struktur på åkningen.

På det hela taget gladde jag mig åt hur väl jag genomförde alltihop.

Han kom på ett stort hygge. Stakandes.

Jag skejtade för glatta livet.

Han flög förbi. Jag studerade honom. Inte ens en endaste liten jävla dubbelstakning.

Likväl glädjer jag mig för hans skull. Jag antar att han är väldigt nöjd över att ha knäckt mig så fullkomligt. Det borde kännas riktigt bra.

Säkerligen är det något han går in för. Att förnedra människor. En skidterrorist.