Jag hade tänkt utföra något konstruktivt idag.

När jag ändå är sjuk och sysslolös.

Strukturera upp årets skörd av kartor.

Skriva kommentarer och resultat, måla vägval.

Jag gillar verkligen struktur.

Ordning och reda.

Jag hade gått så långt att jag köpt en rosa pärm att samla allt i.

Naturligtvis saknades en hel massa kartor (vart tar de vägen? Till samma plats som alla saknade strumpor?).

Det kändes lite tråkigt.

Jag började ändå rita vägval.

Det var våldsamt svårt.

Hur ska man minnas vart man sprang?

Jag med mitt kontrollbehov.

Jag mådde dåligt över att eventuellt rita in okorrekta vägval.

Och vad är vitsen med att rita in, om man ändå ritar fel?

Jag tappade liksom lusten. Det hela kändes lönlöst.

Det var roligare att läsa tidningsurklipp.

Jag framstår sannerligen som en fjortonåring.

Ord som används frekvent : jublar, skrattar, bubblar.

Och den klassiska avslutningen: Nu ska jag börja träna mer inför framtiden.

Jag måste verkligen komma på något mer fantasifullt till nästa år.

Jag är ändå ganska nöjd med förmiddagen.

Det var ett bra försök till att vara seriös.

Även fast det urartade lite och jag flydde tillsist.

Ibland är det verkligen livsviktigt att få dricka te och glida runt med sansade människor.