Årets två första juniorcuper.

Naturligtvis gick de åt helvete.

Vi hade det visserligen trevligt, men ändå.

Det hela började dåligt.

Per gjorde sitt bästa för att köra ihjäl oss på nedvägen.

Och vi gjorde vårt bästa för att hetsa Per.

Det är faktiskt mycket enkelt:

1) Skrik suspekta saker (gärna i kör).

2) Klaga högljutt på musiken (eller något annat valfritt).

3) Fråga ut honom grundligt om hans kärleksliv.

Det var obehagligt varmt redan då vi ankom Östergötland på fredagskvällen.

Därefter fortsatte det bara.

En sistaplats H20E under lördagen.

En icke-godkänd samt ett trasigt knä kunde också räknas in.

Terrängen var tuffare än tuffast.

Sjön som vi tänkt bada i visade sig innehålla både ormar och grodor (bildbevis kommer).

Den vackra hamnen som vi skulle äta glass i visade sig vara något slags industriområde.

Och mopedåkande och öldrickande ungdomar samlades utanför vår övernattningsstuga.

(Det hela var ytterst märkligt.

Vi samlade snabbt in våra tävlingskläder.

Därefter ringde allas vår hjälte Per polisen:

"Ja, Per Frost heter jag, kommer från IFK Mora.

Det är så att vi övernattar i Lillsjöstugan men det har samlats

ungdomar här utanför dörren.

De åker moped och bil på elljusspåret.

Och dem har sig."

Vad han egentligen menade med det sista är väldigt oklart.

Vad gör man egentligen när man har sig?

Det lät onekligen ganska dramatiskt iallafall.

Han sade det med efterstryck.)

Oturen fortsatte på söndagen då Ola fick en spik genom sulan.

Efter ett kort depåstopp kunde han dock fullfölja.

Vi andra kämpade oss också genom respektive banor.

På tunga ben, bör tilläggas.