Nu har det gått över gränsen.

Det har det verkligen.

Jag funderar på om det finns någon missbrukargrupp jag kan ingå i.

Anonyma hypokondriker.

Nu googlar jag det.

Nej.

Fan.

Jag ringer lasarettet suspekt mycket.

Ibland nöjer jag mig med telefonrådgivning, men oftast bokar jag tid.

Det är tillfredsställande att få piller och annat.

Idag fick jag inga piller, ingen medicin, ingenting.

Det gjorde mig lite bekymrad och övertyad om att läkaren hatar mig.

Hon vill uppenbarligen låta mig dö plågsamt.

Jag tror inte på att jag har en vanlig förkylning.

Det är fullständigt otänkbart (det har ju hållit på i en hel vecka!).

Men nu har det som sagt gått över gränsen.

Läkaren presenterade sig med enbart förnamn i telefon.

"Hejsan, det är Ann-Margaret, hur står det till idag?"

Informell och kamratlig ton, nästan lättsam.

Hon vet dessutom att jag inte dricker kaffe men uppskattar te (särskilt grönt sådant).

Tydliga tecken på att jag besöker henne alltför frekvent.

Hur avslutar man ett missbruk?