10MILA i Skåne.

Jag undrar hur det gick till.

Vem som tog ett sådant beslut.

För övrigt.

Det är pinsamt synd om mig ännu.

Jag hävde upp foten på middagsbordet direkt efter hemkomst.

Tyvärr var den inte täckt av blod.

Inte heller hade tån svullnat till övernaturlig storlek.

(Lite utav en besvikelse.

Effekten hade blivit så mycket större.)

Jag fick kompensera det normala intrycket genom att yla förtvivlat.

Vilket inte fungerade så bra.

Örjan konstaterade att mina tånaglar var fula.

Därefter fortsatte han med soppan.

Konstigt nog tycks det smitta också.

Nageltrånget alltså.

Jag umgicks med Maria idag.

Naturligtvis passade jag på att gnälla.

Efter ett par klagosånger kände även hon smärta.

I en stortå.

Det är då fantastiskt.

(Fast vi är å andra sidan inbitna hypokondriker båda två.

Hon var vanvettig när jag hade körtelfeber.

Övertygad om att även hon var drabbad.

Och när hon fick vattkoppor.

Jag hade redan haft det.

Det är närapå omöjligt att få det två gånger.

Men ändå.

Jag var förtvivlad.

Kände symptomen.

Det är möjligt att jag och Maria borde sluta umgås.

Vi kommer tjäna på det båda två.)

Jag har beslutat att träna bättre. Som bekant.

Att träna regelbundet.

Att träna hårdare.

(Att träna överhuvudtaget.)

Det har gått ganska bra.

Jag sköter mig.

(Åtminstone försöker jag.)

Men nu.

Jag har så ont i stortån.

Det är mycket möjligt att det är nageltrång.

Det är svårt att gå.

Jag tycker sanslöst synd om mig själv.

(Jag är tvingad till det.

Eftersom att ingen annan gör det.

Karlarna ville inte tala om mina fötter på lunchen.

Dom bad mig vänligt men bestämt att vika hädan.)