Det har inkommit klagomål.

På mina träningsvanor.

Från Pärra.

Och Pärra är någon jag tar på allra största allvar.

Han har föreslagit att jag borde börja träna på riktigt (läs: kuta och skida).

Detta för att uppnå ett ägandeskap under JVM.

Det låter förnuftigt.

Pärra är en klok man för övrigt.

Jag beslutar mig genast för att springa backe imorgon.

Så. Nu till utvärderingen utav salsan.

Egentligen finns det inte så mycket att säga.

Jag är totalt misslyckad.

Jag kan inte föra mig på rätt sätt.

Det står klart att jag gör mig bättre dold i en granskog.

Dessutom är jag dålig på fysisk kontakt.

Och nu syftar jag på ofrivillig sådan.

Att en människa jag inte känner slingrar sig runt min midja.

Jag är inte helt bekväm i den situationen.

Hellre delar jag då dusch med en lerig kärring på någon åker.

Jag ska på danskurs.

Latinodans.

Man lär sig skaka rumpan.

Det kan vara mycket praktiskt.

Både på dansgolv och i skogen.

Jag tänker mig att ett rörligt höftparti är bra i grönområden.

Så man kan parera när det kommer illvilliga grenar i vägen.

(Också axlarna blir smidiga.

Lyckosamt nog.

Dem brukar vålla mig problem.

Jag är uppenbarligen mer bredaxlad i verkligheten än vad jag inbillar mig.

Vilket resulterar i att jag fastnar mellan träd.

Och liknande otrevligheter.)

Jag återkommer med en utförlig rapport.

Jag överlevde monsterträningen igår.

Jag tror helgens äventyr tog hårt på mig.

Jag vinglade hela vägen ned till pilatesen.

Det var verkligen mycket snö att forcera.

Väl där visade det sig att varenda överviktig tant gjorde ordentligare övningar än jag.

Jag fick helt enkelt inte till det.

Allting kändes mig övermäktigt:

Att vispa med benet i luften.

Att doppa foten i golvet.

Att cirkla med händerna ovan huvudet.

Etc, etc.

Jag pallade inte.

Och det bekymrar mig.

Tanken var ju att jag skulle ordna upp allting:

Bli vältränad igen.

Sluta ränna efter karlar sena nätter.

Och allmänbilda mig.

Nu önskar jag mig en kanin.

Den skulle skutta fram till mig.

Och se på mig och liksom säga med ögonen att allting ordnar sig nog, Katarina.

Ja.

Det hade varit effektfullt.

Jag hade kunnat falla på knä och omfamna den med lyckotårar i ögonen.

Tyvärr äger jag ingen sådan trevlig kanin.

Faktum är att jag inte äger någon kanin överhuvudtaget.

Jag får försöka övertyga mig själv istället.

Allting ordnar sig nog, Katarina.