Jag har börjat gå in för rollen som svårt sjuk tonåring nu.

Helt omedvetet.

Det första jag lade märke till var att jag släpar min toffelklädda fötter i golvet hela tiden. Som värsta pensionär.

Egentligen orkar jag lyfta dem.

Jag ids bara inte.

Nästa sak jag kom på mig själv med var att jag slutat tvätta håret.

Och att jag börjat missbruka kärleksfilmer.

Jag lever mig fullkomligt in i dem.

Helst ska de ha ett ofattbart tragiskt slut.

Och kombinera kärlekshistorien med ett brinnande världskrig.

Dessutom bäddar jag noggrannt ned mig i soffan inför filmorgierna.

Med en trave näsdukar på soffbordet, förstås.

Att använda andra kläder än halvtrasiga, knälånga T-shirts känns omöjligt.

Det är nästan lite sorgligt.

Hur man kan tappa greppet bara sådär.