Garberg var toppen.

Jag njöt.

Trots en del bekymmer.

Först tog jag fel skidor.

Det var samma märke och samma färg. (Blå Atomic. Ganska fina.)

Lyckosamt nog upptäcktes det hela innan avfärd.

Väl uppe i Garberg såg min bror att jag hade mina skejtpjäxkor.

Och vi skulle åka klassiskt.

Det var lite förvirrande. Jag är knappt medveten om att jag äger ännu ett par pjäxor.

Naturligtvis hade jag även tagit fel stavar.

Det var inte helt oväntat. Men likväl dumt.

Jag har aldrig sett dem förut. Dem var riktigt dåliga.

Jag misstänker att min bror äger dem, men han nekade.

Det var första gången på kanske ett år jag skulle åka klassiskt.

Jag tog mig knappt framåt i början.

Det var oerhört halkigt och gungigt.

Tyvärr hade jag vallat själv. Så det var inte så tacksamt att skylla på dålig valla.

Efter ett tag gjorde jag visserligen det ändå.

Och på felaktiga stavar.

Men trevligt var det minsann.

Det är ett fantastiskt väder även även idag.

Det glädjer mig.

Jag slipper frysa så förbannat.

Och solsken, det är ju alldeles fruktansvärt hälsosamt.

Vitaminer och liknande.

Det bästa av allt är att jag ska få åka till Garberg.

Äntligen. Som jag längtat.

Jag känner mig säker på att det kommer bli en lyckad utflykt.

Jag har bryggt té.

Och skall ta med mig Johnny Cash att lyssna på medan vi far mot höjderna.

Idag är sannerligen en lycklig dag.

Jag har haft en sällsynt trevlig kväll.

Nu är det elände igen. Jag funderar på vad dagens motionsaktivitet bör bli.

Jag misslyckades ju med skidåkningen igår.

Och med löpningen i torsdags.

Men för att se det hela ur en positiv synvinkel.

Fokusera på vad jag utfört väl de senaste dagarna.

Det här är vad jag utfört väl:

- Jag har haft en god träningsvilja

- Jag har promenerat en hel del. I racerfart.

- Jag följde Maria och riskerade livet ( läs: åkte långfärdsskridskor).

Vid närmare eftertanke bör jag kanske satsa på skridskor även imorgon.

Jag kände att tekniken lämnade en hel del att önska.

I ärlighetens namn åkte vi inte särskilt fort.

Åtminstone inte innan vi upptäckte Proffset.

Han var iklädd en slimmad, mörk dräkt.

Och vilken fart. Vilka bestämda skär. En sådan effektiv, låg hållning.

Naturligtvis hade han även den obligatoriska handen på ryggen.

Vi imiterade så gott vi kunde.

Det gick verkligen lite fortare. Det måste jag tillstå.

Sedan kom bakslaget.

Proffset föll.

Jag misstänker  starkt att han kanske krossade knäna.

Det såg mycket obehagligt ut.

Både han och vi gav upp. Jag förstår att det måste ha varit oerhört genant för honom.

Men imorgon kan jag ta nya tag.

Utrusta mig med skydd och hjälm.

Det blir intressant.