Jag har beslutat att jag ska löpträna imorgon.

Långdistans.

Skriver jag ned det går det liksom inte att undvika.

(Men är det kallt strejkar jag.

Det måste ju finnas gränser.

Jag är inte beredd att förfrysa någon kroppsdel.)

Jag ska springa över ängarna och ned till Nusnäs.

På hemvägen passerar man alla fina villor nere vid stranden.

Det blir perfekt.

Jag ska tänka på 10mila och lyssna på P3 och ha min Norgemössa.

Eller, stryk den sista meningen.

Det är inte naturligt att ha ett sådant kontrollbehov.

Jag måste skärpa mig.

Agera normalt.

Jag antar att mitt Nya Liv börjar idag.

Allt det där köret om att bli hälsosammare och motionera mera.

Javisst, whatever.

Det gör mig lite trött, men det hör till.

Nyårsnatten var bra.

Tjusig middag med finklänningar.

Sedan krogen.

Men det är lite bisarrt. Att alla känner alla i Moras nattliv.

Det blir lite förutsägbart.

Därför uppskattade jag finbesöket. Orienterargrabbar.

Mina vänner tröttnade på mig. De förstod inte varför jag var så till mig.

De såg inget speciellt med dem där.

Jag såg klubbvimplar och jvmguld.

Jag kände talldoft och hörde speakern.

Kanske hade jag druckit lite väl.

Men det var mer associationer än hallucinationer iallafall.

Jag insåg att jag längtar våldsamt till våren. Jag vill tävla.

Men så blödde jag näsblod.

Jag kan inte hantera blod. Det överväldigar mig. Mycket var det också.

Jag tror kvällen slutade så.

Det är för övrigt en bra anledning till att skippa träningen.

Blöder man näsblod mår man inte bra.

Kanske är det något fel på de inre organen.

Ja. Jag gör nog bäst i att hålla mig i horisontellt läge idag. Kanske även imorgon.

Sedan kan jag påbörja mitt Nya Liv.