Jag är argsint.

Det beror säkerligen på att jag försov mig imorse.

(Allting vändes upp och ned.

Jag fick cykla som en dåre till skolan.

I den isande kylan.)

Mitt humör gick ut över en stackare vid lunchen.

Såhär i efterhand inser jag att han bara försökte vara vänlig.

Tyvärr är det lite försent  för den insikten nu.

Han pratade med mig om orientering.

Det var ett jäkla tjat.

Antagligen trodde han att det var ett lyckodrag.

Att visa sig intresserad etc etc.

Jag blev alltmer irriterad.

Han kan omöjligen vara intresserad av huruvida mina färäldrar håller på med sporten.

Det var falskt (men han ansträngde sig åtminstone, det kan jag inte klaga på).

Tillslut väste jag rent ondsint:

Jag kan faktiskt prata om annat än orientering även fast jag råkar vara en orienterare.

Han blev alldeles förskräckt. Naturligtvis blev han det.

Säkerligen tänkte han även något osmickrande om mig.

Jag gick därifrån.

Jag  bör se till att vara extra trevlig imorgon.

Kanske bjuda på fika eller så.

Till råga på allt är duschvattnet bara ljummet.

Jag kan inte duscha i ljummet vatten.

Det känns ohygieniskt på något vis.

Det bör vara så varmt att man nästan skållas.

Då är jag tillfreds.

Idag var första dagen på vårterminen.

Jag försov mig.

Det är något mycket ovanligt. Händer närapå aldrig.

Jag tror det är för att jag är överspänd undermedvetet.

Och för att tid är något mycket viktigt i min värld.

Det är något som bekräftas av min vanligaste mardröm.

 I den har jag våldsamt ont om tid.

Det gäller en orienteringstävling.

En mycket viktig tävling, tror jag.

Jag gör ordning mig för att gå till start.

Alltid är det något av vikt som saknas.

En sko, SI-brickan eller så slår jag sönder kompassen.

När jag väl ordnat upp allting och ska ge mig iväg är det någon som hindrar mig.

Någon som kräver hjälp eller tröst.

Tiden springer iväg.

Och min klocka tickar förvånansvärt högt.

Alltihop gör mig vansinnig.

Och jag vet att jag kommer missa starten. Det känns som att en del av mig dör.

Jag vaknar alltid helt ur balans.

(Det positiva med det hela är väl att jag blivit rent militärisk när jag packar.

Jag kontrollerar fyra gånger att jag har fått med mig det viktigaste.

Det är som en ritual. Eller tvångstanke.

Och jag kommer aldrig någonsin sent till start.)