Jag var på middag igår.

En fruktansvärt tjusig tillställning.

Det var fördrinkar och liknande saker.

Mycket sofistikerat.

Vid något tillfälle talade vi om den ultimata sporten.

Vilken sport det skulle kunna tänkas vara.

Naturligtvis anser jag att orientering är det ultimata.

Mina argument var vattentäta.

Jag lade noga fram samtliga fördelar med sporten.

Frisk luft.

Nya platser.

God kondition.

Tankeverksamhet.

Socialt.

Och dessutom.

Orientering är ingen lagsport.

(Vilket ger skyghöga pluspoäng.

Lagsporter verkar enbart jobbiga.

Att behöva kämpa för någon annans skull.

Samarbeta.

Jag önskar att jag vore bättre på det.)

Jag var säker på att min utläggning skulle ge utdelning.

Att vi skulle enas.

Le och säga till varandra att självfallet, orientering är ju ultimat.

Istället:

"Men Katten, det är ju ingen TV-sport. Skittråkigt att se på."

Arrgh.

Jag hade inget svar på tal.

Tyvärr tror jag att det stämmer.

Det är mycket möjligt att orientering är en dålig TV-sport.

Men desto roligare att utöva.

Idag är min lediga dag.

Det är väldigt bra.

Att ha en vilodag innan helgen.

Hittills har jag hunnit:

- Äta frukost

- Duscha (i skållhett vatten dessutom. Så skönt. Och ovanligt.)

- Borsta tänderna länge (något mycket viktigt i min värld.)

Och nu.

Jag försöker sätta ihop ett tävlingsprogram.

Ett personligt sådant. Över vårsäsongen.

Så jag har kontroll över situationen.

Och vet var jag bör befinna mig om två månader och elva dagar.

(Sådana kunskaper är faktiskt värdefulla.)

10MILA i Skåne.

Jag undrar hur det gick till.

Vem som tog ett sådant beslut.

För övrigt.

Det är pinsamt synd om mig ännu.

Jag hävde upp foten på middagsbordet direkt efter hemkomst.

Tyvärr var den inte täckt av blod.

Inte heller hade tån svullnat till övernaturlig storlek.

(Lite utav en besvikelse.

Effekten hade blivit så mycket större.)

Jag fick kompensera det normala intrycket genom att yla förtvivlat.

Vilket inte fungerade så bra.

Örjan konstaterade att mina tånaglar var fula.

Därefter fortsatte han med soppan.

Konstigt nog tycks det smitta också.

Nageltrånget alltså.

Jag umgicks med Maria idag.

Naturligtvis passade jag på att gnälla.

Efter ett par klagosånger kände även hon smärta.

I en stortå.

Det är då fantastiskt.

(Fast vi är å andra sidan inbitna hypokondriker båda två.

Hon var vanvettig när jag hade körtelfeber.

Övertygad om att även hon var drabbad.

Och när hon fick vattkoppor.

Jag hade redan haft det.

Det är närapå omöjligt att få det två gånger.

Men ändå.

Jag var förtvivlad.

Kände symptomen.

Det är möjligt att jag och Maria borde sluta umgås.

Vi kommer tjäna på det båda två.)

Jag har beslutat att träna bättre. Som bekant.

Att träna regelbundet.

Att träna hårdare.

(Att träna överhuvudtaget.)

Det har gått ganska bra.

Jag sköter mig.

(Åtminstone försöker jag.)

Men nu.

Jag har så ont i stortån.

Det är mycket möjligt att det är nageltrång.

Det är svårt att gå.

Jag tycker sanslöst synd om mig själv.

(Jag är tvingad till det.

Eftersom att ingen annan gör det.

Karlarna ville inte tala om mina fötter på lunchen.

Dom bad mig vänligt men bestämt att vika hädan.)

Backintervaller.

Jag lyckades övertyga mig själv.

Det känns bra.

Och så många! Åtta stycken.

(Förra veckan orkade jag bara fem.

Så det är en stor seger.)

Därefter gick jag på löpskolningen.

Jag tror att det var ett misstag.

Björn körde så oerhört hårt med oss.

Det var skutt och annat i ett högt tempo.

Jag trodde nästan att mitt ena ben gått av ett tag.

Och Adde.

Det bekymrar mig att han använder magtröjor.

Kanske är det en sen tonårsrevolt.

Jag har fått höra något intressant.

Det var från en utav karlarna på skidlinjen.

Han hade tydligen jobbat på sjätte etappen i somras.

Och aldrig hade han varit på en större parningsplats.

Jag trodde att jag hört fel först.

Tyvärr var inte fallet så.

Han såg uppskrämd ut.

Förklarade hur alla klängt på varandra.

Hånglat och ramlat och varit primitiva rent allmänt. 

Han sade att det legat orienterare i varenda buske.

Och att det varit ett jäkla springande mellan de där buskarna.

Misstänkt inavel.

Jag blev nervös.

Försökte dementera uppgifterna.

Det gick sådär.

Men jag vägrar tro att orienterare är värre än andra.

Det är alldeles orimligt.

Möjligtvis ett ämne att forska i.

Det har inkommit klagomål.

På mina träningsvanor.

Från Pärra.

Och Pärra är någon jag tar på allra största allvar.

Han har föreslagit att jag borde börja träna på riktigt (läs: kuta och skida).

Detta för att uppnå ett ägandeskap under JVM.

Det låter förnuftigt.

Pärra är en klok man för övrigt.

Jag beslutar mig genast för att springa backe imorgon.

Så. Nu till utvärderingen utav salsan.

Egentligen finns det inte så mycket att säga.

Jag är totalt misslyckad.

Jag kan inte föra mig på rätt sätt.

Det står klart att jag gör mig bättre dold i en granskog.

Dessutom är jag dålig på fysisk kontakt.

Och nu syftar jag på ofrivillig sådan.

Att en människa jag inte känner slingrar sig runt min midja.

Jag är inte helt bekväm i den situationen.

Hellre delar jag då dusch med en lerig kärring på någon åker.

Jag ska på danskurs.

Latinodans.

Man lär sig skaka rumpan.

Det kan vara mycket praktiskt.

Både på dansgolv och i skogen.

Jag tänker mig att ett rörligt höftparti är bra i grönområden.

Så man kan parera när det kommer illvilliga grenar i vägen.

(Också axlarna blir smidiga.

Lyckosamt nog.

Dem brukar vålla mig problem.

Jag är uppenbarligen mer bredaxlad i verkligheten än vad jag inbillar mig.

Vilket resulterar i att jag fastnar mellan träd.

Och liknande otrevligheter.)

Jag återkommer med en utförlig rapport.