Jag känner mig oerhört nöjd.

Jag har kört åtskilliga mil utan att krocka idag.

Visserligen blev det en rejäl sladd ur Rättviksrondellen.

Och mina passagerare verkade lite skärrade stundtals.

Men ändock. Jag hade för det mesta koll på allting.

Någon större trafikfara var jag inte.

Det var alltså Domnarvets skidorientering som var dagens stora grej.

Min bror ställde upp. Jag är säker på att han hade det trevligt.

Själv tog jag en promenad.

Jag blev ganska rejält överraskad.

Att även Borlänge kan vara vackert.

Det är för mig en helt ny vetskap.

Alla som åkte skidorienteringen verkade så tillfreds.

De diskuterade spår, banor och vägval.

Och de såg så hälsosamma ut. I sina fina, färgsprakande dräkter.

Jag kände att även jag borde åka skidorientering i framtiden.

Det kan vara något riktigt bra.

Jag har en gammal BVSOK-dräkt.

I den kommer jag säkerligen se sådär hälsosam ut.

Jag hade planerat att åka skidorientering idag.

Det var egentligen en himla dum idé.

Jag kan ju inte ens hålla reda på mina egna armar. Än mindre på ett par stavar.

Det vore inte helt otänkbart att jag skulle kunna ha spetsat någon.

Eller råkat smälla till en konkurrent sådär rent allmänt.

Men när jag vaknade i morse visade det sig att det inte blir någon tävling.

Jag har våldsamt ont i halsen. Man bör inte anstränga sig då.

Istället får jag heja på min bror.

Efter tävlingen skall han transporteras till Sandviken.

Jag är lite nervös över det hela.

Mina kunskaper inom trafiksäkerhet är inte så imponerande.

Ibland går det så långt att jag till och med blir rädd för mig själv.

Argårds har skrivit till mig.

Att jag borde ut och träna.

I smyg är jag lite rädd för Argårds.

Och han skrev det på ett väldigt bestämt sätt.

Så jag såg ingen annan utväg än att ge mig ut på en löprunda.

Jag hade tänkt ta den långa rundan.

Det var verkligen min avsikt.

Men saker och ting kom emellan.

Jag blev försenad.

Vi fastnade på Nordeaparkeringen efter lunch.

Jag och Maria. Alldeles handfallna.

Ingen av oss visste hur man backar med en Ford.

Hur man lägger i rätt växel. Det hela tycktes omöjligt.

(Bilen var lånad. Maria hade kört in i en betongklump med sin egen.

Det var en olycklig historia. Bilen blev mos där fram.

Och stackars Maria som  just skulle hämta sin nya pojkvän vid stationen.

Jag led med henne. Det måste ha varit oerhört pinsamt.)

Nåväl. När jag kom hem insåg jag alltså att jag hade akut tidsbrist.

 Jag nöjde mig tillsist med en runda upp och ned i byn.

Är man disciplinerad kan man få ut ganska mycket av en sådan runda.

En jättebacke, två vanliga backar och två små kullar.

Det blir en del. Åtminstone är det mer än nog för mig.

Jag fick dessutom sällskap en bit.

Utav två hundar. En stor lurvig och en liten vit.

En hund är något jag verkligen önskar mig.

Den vore ett bra och troget träningssällskap.

Inte skulle den bry sig om hur mycket jag flåsar heller.

Eller om jag stannar och vilar.

Nu ska jag fortsätta.

Även dessa misstag bör jag undvika att göra om (ifall jag åker på orienteringsresa till Schweiz igen alltså):

Att palla majs.

(Det är åtminstone något man bör göra diskret.

Jag minns att vi sprang för livet.

Det är möjligt att ägaren till majsfältet hade en yxa i handen.

Han var i alla fall mycket upprörd.)

Att simma långt ut i en ormsjö.

(Det var verkligen sanslöst.

Hela klubben badade och plaskade.

Det var rent idylliskt och alla skrattade och skrek lyckligt.

Jag var glad.

Plötsligt förändrades ljudbilden.

Skriken blev skräckslagna.

Ingen skrattade längre.

Jag förstod inte varför.

Sedan såg jag ormen.

En simmande djävul.

Jag var säker på att jag skulle dö.

Att han skulle simma fram och bita mig i halsen.

Det kan tyckas lite självfixerat. Att jag var så övertygad om att han skulle välja mig.

Det fanns ju ändock femtio andra moralöpare att välja på.

Hursomhelst.

Först simmade vi allihop vrålandes utåt, eftersom ormen kom ganska nära kajkanten.

Därefter väntade vi med dödsångest på att ormen skulle passera.

När den väl gjort det vrålade alla om möjligt än mer.

Det utbröt en febril aktivitet.

Alla ville självfallet in till land och upp på kajen.

Tyvärr var kajkanten hög.

Det var ett djävulskap att ta sig upp.

Jag kan åtminstone glädjas över att ormen aldrig bet mig i halsen.

Det är otvivelaktigt något mycket positivt.)

Jag kunde inte riktigt sova imorse.

Det var så förbannat kallt.

Min säng står för nära fönstret.

Det är ett våldsamt kalldrag där.

Så jag tänkte på det om Schweiz.

På vår klubbresa dit.

Först tänkte jag på allt som var fantastiskt.

Det var alpängar och kossor. Precis som man tänker sig.

Och värme. Sol.

Sen tänkte jag på de misstag jag gjorde och som jag inte bör göra om.

Det här är misstagen jag inte bör göra om:

Att bli utslängd ur en kyrka.

(Det tog knäcken på mig lite. Det var så genant.

Bara för att jag inte var ordentligt klädd.

Prästen kom och pratade med mig.

Jag trodde han gjorde det av vänlighet.

Inte heller förstod jag språket.

Till slut höjde han rösten och började gestikulera vilt mot dörren.

Han var uppenbarligen mycket upprörd.

Och jag som var så solbränd och snygg.

Där och då lärde jag mig att alla män inte gillar bar hud.

Åtminstone inte präster.)

Att fastna med tandställningen i någons skjorta.

(Det här är egentligen Thereses misstag.

Jag har aldrig använt mig av tandställning.

Men om jag någon gång skulle göra det, skall jag se till att inte göra som Therese.

Vi var på en stor gatufest.

Det var omåttligt trångt.

Jag vet inte hur hon lyckades. Kanske gick hon och gapade.

Tandställningen hakade i alla fall i någons skjorta.

Han gick åt andra hållet.

Therese fick även hon vända och börja gå åt andra hållet.

Han märkte heller inget till en början.

Det hela utvecklades till något mycket pinsamt.

Att behöva knacka på någons axel.

Och med kroppsspråk visa hur det ligger till.

Att man faktiskt sitter fast med tandställningen i dyrskjortan. Herregud.

Inte var det helt lätt att få loss henne heller.)

Jag har några till misstag jag bör varna mig själv för.

Dem spar jag lite.

Jag fryser så om händerna.

Åh, han vann.

Den snygge Schweizaren.

Min blivande fästman.

Och jag hörde just att prispengarna är närapå en miljon kronor.

Det är alldeles förvirrande mycket pengar.

Nu funderar jag.

På vad jag skulle göra om jag vunnit närapå en miljon.

Om det hade varit möjligt att göra det på ett distriktsmästerskap i orientering, alltså.

Först skulle jag köpa en Bubbla. En himmelsblå.

Jag är omåttligt förtjust i sådana.

Därefter skulle jag lägga ett par hundratusen på köksbordet.

Till renovering av huset.

(Jag ägde två råttor förut.

De gillade att tugga på tapeter.)

Och min bror skulle få en elgitarr.

På ett villkor. Han skulle inte få spela på den här hemma.

Jag menar inte att han är usel.

Men likväl låter det inte bra.

Det kunde bli hans Sandvikengitarr.

Han skulle bli glad ändå.

När det vore avklarat skulle jag ta med klubben till Schweiz.

Och springa deras femdagars.

Vi var där en gång.

Det var något alldeles fantastiskt.

Solsken och bra skog. Och sjöar med grönt vatten.

Jag var hänförd.

Att åka dit igen vore en mycket bra idé.

De sista pengarna skulle gå till WWF.

Jag gillar verkligen bergsgorillor.

(Jag bekänner.

Det blev aldrig träning idag.

Köldgränsen var sannerligen passerad.)

Jag gick ut. Promenad. Och herregud.

Jag utsatte mig för 25 minusgrader.

Alldeles frivilligt dessutom.

Det är uppenbart att något inte står rätt till med mig.

Det var iskallt. Naturligtvis.

Och så bländande vitt! Ögonen tårades.

Därefter frös ögonfransarna till is och fastnade ihop.

Det var omöjligt att öppna dem helt.

Jag fick klaustrofobi i ögonen.

Det var mycket obehagligt.

Nu har jag och min bror just sett på damernas final i Touren.

Jag misstänker starkt att min bror är förtjust i hon Virpi-tjejen som vann.

Han blev alldeles förtvivlad när hon såg ut att ha gått in i väggen.

Jag är glad både för hennes och min brors skull att hon tog segern till sist.

Det hade kunnat bli dålig stämning här hemma annars.

3)

En redig idrottskvinna är regelbunden med sin träning.

Hon tar det på allvar. Tänker efter före, planerar.

Det är ett stort problem för mig.

Att jag måste ge mig ut även om det inte är strålande solsken.

Att jag måste ge mig ut även fast det finns trevligare saker att göra.

(Fast, jag vägrar gå till överdrift.

Saker som har högre prioritet än träning:

-         Umgänge med trevliga människor

-         Bio, om det är någon särskilt bra film

-         Fika på Kaffestugan

-         Möten, även om de är tråkiga

-         Skidtävlingar på TV, jag har blivit halvt beroende

Det var det hela. Ändå inte så mycket saker ju.)

___________________________________________

Jag har bekymmer nu.

Min släkt kommer på besök under förmiddagen.

(De ska till Åre. Alla åker till Åre. Det borde jag också göra om jag får råd.)

Hursomhelst.

Jag vet inte om det räknas som "umgänge med trevliga människor".

Egentligen inte. Dem är ganska menlösa.

Men det är så sanslöst kallt ute.

25 minus.

Så jag kan nog faktiskt sträcka mig så långt som att kalla släkten för trevliga människor. Bara för att slippa ge mig ut och frysa ihjäl.

Jag menar, hu!

I morse till exempel.

Jag råkade gå för nära köksfönstret.

Kylan bara forsade in.

(Vi bor i ett ganska gammalt hus. Dålig tätning, misstänker jag.)

Nu håller jag mig i rummets mittpunkt iklädd superunderställ.

För att vara på den säkra sidan.