Jag känner mig nästan genant hälsosam.

Jag har promenerat till skolan.

Jag har promenerat hem från skolan.

Och slutligen:

Jag har löptränat (backryck. Det är inte att leka med).

Och här då:

Jag har ätit tre smörgåsar med sallad.

En tallrik gröt.

Nyttig quinoa med sallad och räkor.

Och en kiwi.

Herregud. Så sunt. Så idealt.

Nu funderar jag på om det kommer hålla i sig.

Jag är mycket tveksam till det.

Mina och Piffs planer för våran weekend är inte alltför hälsoinriktade.

Först Åbokryssning.

Och sedan en helg i huvudstaden.

Jag misstänker att det hela kan komma att stiga oss lite över huvudet.

Vi är ju vana vid det lilla.

Det finns inte så mycket att välja på här i skogsbygden.

Men i Stockholm.

Jag kommer dansa i neon. Det glädjer mig.

Bekymret med hästarna löste sig imorse.

Någon vänligt sinnad tog sig an dem.

Jag är tacksam.

För övrigt. 

Det är så skönt att jullovet slutat.

Äntligen tar någon annan ansvar för att jag aktiveras.

Jag slipper fundera ut lämpliga tidsfördriv.

Det är en lättnad.

Och att få lära sig nya saker är ju alltid trevligt.

Som för någon dag sedan.

Jag gjorde en jätteupptäckt:

Bensin tillverkas utav olja, vilket gör att när oljepriset stiger så stiger även bensinpriset.

Det var en sådan mäktig grej att jag ville dela med mig.

Jag hade faktiskt ingen aning om att det redan var en allmän kunskap.

Det blev otroligt pinsamt. Hela skidlinjen skrattade så de storknade åt mig.

Fast egentligen gör det inte så mycket.

Jag lärde mig ju något av vikt.

Och att bli mer allmänbildad är ett av mina mål 2009.

Jag hade tänkt skriva något oerhört smart nu.

Kanske bena ut vad kvällens träning bör bestå av.

Tyvärr spolierades den planen nyss.

Ett hästansikte trycktes upp mot köksfönstret.

Ett vitt. Och sedan följde ett brunt.

Två rymlingar.

Jag har aldrig sett dem förut.

Ibland kommer grannhästarna Aus och Viktor hit olovligt.

Det gör inget. Jag kan hantera dem.

Men dem här okända.

Vem vet vad de bär på för nervösa anlag.

De kanske sparkar bakut på mig.

Nu har de iallafall förflyttat sig bort från mitt fönster.

De står och socialiserar sig med Aus och Viktor.

Gnider mule och sådant. Hästgrejor.

Jag vet inte vad jag förväntas göra.

Jag avvaktar lite till.

Förhoppningsvis upptäcker någon annan smitarna under tiden.

Annars går jag till grannen och kallar på hjälp.

Jag är lite lamslagen.

Kanske håller jag på att bli blind.

För varje syntest jag gör får jag sämre och sämre syn.

Det är som en ond cirkel.

Tur ändå att jag numer använder mig av linser.

Förut gjorde jag nämligen inte det. 

Jag ansåg  att glasögonlooken var den enda rätta.

Men att tävla med glasögon på var inte korrekt.

Därför kisade jag och famlade mig fram i orienteringsskogarna.

Jag hade våldsamma svårigheter med att skilja på ljusa stenar och skärmar.

Jag besökte väldigt många stenar under en period.

Det blev ganska frustrerande.

Till sist beslöt jag mig för att börja tävla med glasögonen på.

Det var på en distriktsmatch.

Jag tappade dem i ett grönområde.

Jag såg ingenting.

Det var förstås våldsamt irriterande.

Att behöva krypa runt och famla i mossan.

Ett tag gav jag nästan upp hoppet, men så dök de upp bakom en tuva.

Jag vann.

Veckan efter skaffade jag mig linser.

Ett mycket moget beslut.

Jag har aldrig ångrat det.

Jag har noga undersökt tävlingskalendern.

Jag letade efter en bra och tidig premiärtävling.

Det är möjligt att jag hittat en.

I Sörmland, i mitten av mars.

Jag ska tvinga Tove att göra mig sällskap.

Nu längtar jag.

Det är så grått och blötslaskigt här.

Alldeles deprimerande.

Knappast någon idé att åka bräda ens en gång.

Jag är verkligen inte någon vintermänniska.

Nu funderar jag.

På hur veckans motions- och träningsschema bör se ut.

Det här är vad jag kommit fram till hittills:

Måndag:  Promenad hem från skolanoch till pilatesen (ca1mil).

En timmes pilates. Jogg hem och fyra backryck.

Tisdag: Promenad t/r skolan (12 km sammanlagt).

Löpträning under kvällen.

Onsdag: Promenad t/r skolan.

3 km jogg och klubbens inomhusträning.

Det är lite överväldigande.

Jag känner redan hur det smärtar i benen.

Lyckosamt nog blir det vila både torsdag och fredag.

Jag och Piff ska åka finlandsfärja.

Det ska bli ett äventyr.

Jag har sannerligen inte varit på topp idag.

Min och Piffs tjusiga middag under gårdagen urtartade.

Det hela slutade med maratondans nere på stan.

Därför fick dagen en aningen sen start.

Och att vakna av att man ringer någon i sömnen.

Det var verkligen inte roligt. Jag hoppas att det inte upprepas.

När jag väl tog mig upp led jag utav en helvetisk träningsvärk.

Jag fick närapå krypa ned till köket.

Det krävdes avokadosallad och tre avsnitt av Veronica Mars innan jag fungerade normalt.

Jag beslöt mig för att försöka träna bort träningsvärken.

Jag vet egentligen inte om det fungerar.

Om det är vetenskapligt bevisat eller så.

Men likväl krävdes det något slitsamt som straff för lördagens lättja.

Skidåkning var uteslutet. (Tre plusgrader och tö.)

Istället sprang jag tre backar och sedan till Nusnäs.

Det tog fruktansvärt lång tid. Ulla blev helt nervös över att jag dröjde så.

Men med tanke på träningsvärken och andra omständigheter var det ändå ganska okej.

Jag stretchade till och med lite efteråt.

Det är verkligen något jag bör göra oftare.

Men imorgon ska jag åtminstone besöka ett pilatespass.

Det är lite uppmjukande iallafall.

Nu ska jag sova.

Det har varit en hård eftermiddag.

Umgänge med de hopplösa skidåkarna på internatet.

Det tar knäcken på vem som helst.

Garberg var toppen.

Jag njöt.

Trots en del bekymmer.

Först tog jag fel skidor.

Det var samma märke och samma färg. (Blå Atomic. Ganska fina.)

Lyckosamt nog upptäcktes det hela innan avfärd.

Väl uppe i Garberg såg min bror att jag hade mina skejtpjäxkor.

Och vi skulle åka klassiskt.

Det var lite förvirrande. Jag är knappt medveten om att jag äger ännu ett par pjäxor.

Naturligtvis hade jag även tagit fel stavar.

Det var inte helt oväntat. Men likväl dumt.

Jag har aldrig sett dem förut. Dem var riktigt dåliga.

Jag misstänker att min bror äger dem, men han nekade.

Det var första gången på kanske ett år jag skulle åka klassiskt.

Jag tog mig knappt framåt i början.

Det var oerhört halkigt och gungigt.

Tyvärr hade jag vallat själv. Så det var inte så tacksamt att skylla på dålig valla.

Efter ett tag gjorde jag visserligen det ändå.

Och på felaktiga stavar.

Men trevligt var det minsann.