2)

En redig idrottskvinna dricker vatten efter träningspassen. Inte saft.

Jag tror att detta kan vara av största vikt för att nå framgångar.

(Lite tråkigt, visserligen.

Men jag kan ju alltid färga vattnet med karamellfärg för att liva upp det hela.)

För övrigt är jag stolt.

Både jag och Piff håller våra nyårslöften riktigt bra än så länge.

Vi tränar. Vi äter bra och nyttigt.

Vi ska inte ens gå ut ikväll.

Det är alldeles otroligt sällsynt.

Imorgon ser jag fram emot Tour de ski finalen.

Jag håller verkligen stenhårt på den snygge Schweizaren.

Och på alla norrmän förstås.

1)

En redig idrottskvinna sminkar sig inte inför ett träningspass.

Alternativt sminkar av sig innan passet.

Det är grundläggande.

Jag ska svettas utan att få mascara i ögonen från och med idag.

Det känns lite läskigt.

Jag vaknade på fel sida idag.

Ömma ben. Obeskrivligt ömma.

(Jag tror att de eventuellt är på väg att trilla av.)

Det är synd om mig.

Jag har bara försökt göra något bra.

Att träna, det sägs ju vara hälsosamt.

Dessutom har jag insett något löjligt. Och genant.

Att rundan jag kämpade mig runt på 80 minuter igår tog knappa 60 minuter förra våren.

Och då var jag inte ens särskilt sliten efteråt.

Det är alldeles förkrossande.

Och det bådar ju inte direkt gott inför det nya året.

Lite ljus i tunneln finns det ändå.

Jag har ju ett par månader på mig att pressa tiden.

Det blir ett bra projekt.

Mina ben är som trädstockar.

Naturligtvis glömde jag stretchingen.

Jag borde börja yoga igen.

Bli lite smidig. Slippa stapla runt som en annan pensionär.

Jag har insett att jag mot min vilja måste lära mig att snyta mig i farten.

Med fingrarna, sådär som alla orienterare gör.

Det är så vidrigt. Så ociviliserat.

Men samtidigt känns det lite genant att ha med sig ett näsdukspaket ut.

Och så måste man stanna varje gång man vill snyta sig.

Och sedan få upp farten på nytt efter stoppet.

Det blir aldrig riktigt någon rytm i löpningen.

Så jag anser nog att det är värt att vara lite ociviliserad ändå.

Jag ska minsann börja öva på det redan imorgon.

Jag gjorde det.

Om än mycket motvilligt.

Det var verkligen sanslöst.

Att springa så långt.

Jag drog ut på det in i det längsta.

Först fikade vi riktigt länge.

Eller vaddå fikade, allihopa hade naturligtvis påbörjat sina Nya Liv just.

Alltså åt vi grovmackor och drack osötat té. Men ändå.

Väl hemma kände jag mig fortfarande inte beredd att ge mig ut.

Aldrig tidigare har jag slagit in efterblivna julklappar med en sådan iver.

Till sist började det skymma.

Jag insåg att det var min sista chans.

Trots allt var det ganska trevligt.

Iallafall efter en stund, när benen domnat bort.

Jag sprang i 80 minuter.

Det är fruktansvärt lång tid.

Och jag har insett att jag inte klarar av en jämn, god farthållning.

Sista tredjedelen börjar jag alltid toklöpa.

Jag vet inte varför.

Det är något jag bör förbättra.

Jag har beslutat att jag ska löpträna imorgon.

Långdistans.

Skriver jag ned det går det liksom inte att undvika.

(Men är det kallt strejkar jag.

Det måste ju finnas gränser.

Jag är inte beredd att förfrysa någon kroppsdel.)

Jag ska springa över ängarna och ned till Nusnäs.

På hemvägen passerar man alla fina villor nere vid stranden.

Det blir perfekt.

Jag ska tänka på 10mila och lyssna på P3 och ha min Norgemössa.

Eller, stryk den sista meningen.

Det är inte naturligt att ha ett sådant kontrollbehov.

Jag måste skärpa mig.

Agera normalt.

Jag antar att mitt Nya Liv börjar idag.

Allt det där köret om att bli hälsosammare och motionera mera.

Javisst, whatever.

Det gör mig lite trött, men det hör till.

Nyårsnatten var bra.

Tjusig middag med finklänningar.

Sedan krogen.

Men det är lite bisarrt. Att alla känner alla i Moras nattliv.

Det blir lite förutsägbart.

Därför uppskattade jag finbesöket. Orienterargrabbar.

Mina vänner tröttnade på mig. De förstod inte varför jag var så till mig.

De såg inget speciellt med dem där.

Jag såg klubbvimplar och jvmguld.

Jag kände talldoft och hörde speakern.

Kanske hade jag druckit lite väl.

Men det var mer associationer än hallucinationer iallafall.

Jag insåg att jag längtar våldsamt till våren. Jag vill tävla.

Men så blödde jag näsblod.

Jag kan inte hantera blod. Det överväldigar mig. Mycket var det också.

Jag tror kvällen slutade så.

Det är för övrigt en bra anledning till att skippa träningen.

Blöder man näsblod mår man inte bra.

Kanske är det något fel på de inre organen.

Ja. Jag gör nog bäst i att hålla mig i horisontellt läge idag. Kanske även imorgon.

Sedan kan jag påbörja mitt Nya Liv.