Backintervaller.

Jag lyckades övertyga mig själv.

Det känns bra.

Och så många! Åtta stycken.

(Förra veckan orkade jag bara fem.

Så det är en stor seger.)

Därefter gick jag på löpskolningen.

Jag tror att det var ett misstag.

Björn körde så oerhört hårt med oss.

Det var skutt och annat i ett högt tempo.

Jag trodde nästan att mitt ena ben gått av ett tag.

Och Adde.

Det bekymrar mig att han använder magtröjor.

Kanske är det en sen tonårsrevolt.

Jag har fått höra något intressant.

Det var från en utav karlarna på skidlinjen.

Han hade tydligen jobbat på sjätte etappen i somras.

Och aldrig hade han varit på en större parningsplats.

Jag trodde att jag hört fel först.

Tyvärr var inte fallet så.

Han såg uppskrämd ut.

Förklarade hur alla klängt på varandra.

Hånglat och ramlat och varit primitiva rent allmänt. 

Han sade att det legat orienterare i varenda buske.

Och att det varit ett jäkla springande mellan de där buskarna.

Misstänkt inavel.

Jag blev nervös.

Försökte dementera uppgifterna.

Det gick sådär.

Men jag vägrar tro att orienterare är värre än andra.

Det är alldeles orimligt.

Möjligtvis ett ämne att forska i.

Det har inkommit klagomål.

På mina träningsvanor.

Från Pärra.

Och Pärra är någon jag tar på allra största allvar.

Han har föreslagit att jag borde börja träna på riktigt (läs: kuta och skida).

Detta för att uppnå ett ägandeskap under JVM.

Det låter förnuftigt.

Pärra är en klok man för övrigt.

Jag beslutar mig genast för att springa backe imorgon.

Så. Nu till utvärderingen utav salsan.

Egentligen finns det inte så mycket att säga.

Jag är totalt misslyckad.

Jag kan inte föra mig på rätt sätt.

Det står klart att jag gör mig bättre dold i en granskog.

Dessutom är jag dålig på fysisk kontakt.

Och nu syftar jag på ofrivillig sådan.

Att en människa jag inte känner slingrar sig runt min midja.

Jag är inte helt bekväm i den situationen.

Hellre delar jag då dusch med en lerig kärring på någon åker.

Jag ska på danskurs.

Latinodans.

Man lär sig skaka rumpan.

Det kan vara mycket praktiskt.

Både på dansgolv och i skogen.

Jag tänker mig att ett rörligt höftparti är bra i grönområden.

Så man kan parera när det kommer illvilliga grenar i vägen.

(Också axlarna blir smidiga.

Lyckosamt nog.

Dem brukar vålla mig problem.

Jag är uppenbarligen mer bredaxlad i verkligheten än vad jag inbillar mig.

Vilket resulterar i att jag fastnar mellan träd.

Och liknande otrevligheter.)

Jag återkommer med en utförlig rapport.

Jag överlevde monsterträningen igår.

Jag tror helgens äventyr tog hårt på mig.

Jag vinglade hela vägen ned till pilatesen.

Det var verkligen mycket snö att forcera.

Väl där visade det sig att varenda överviktig tant gjorde ordentligare övningar än jag.

Jag fick helt enkelt inte till det.

Allting kändes mig övermäktigt:

Att vispa med benet i luften.

Att doppa foten i golvet.

Att cirkla med händerna ovan huvudet.

Etc, etc.

Jag pallade inte.

Och det bekymrar mig.

Tanken var ju att jag skulle ordna upp allting:

Bli vältränad igen.

Sluta ränna efter karlar sena nätter.

Och allmänbilda mig.

Nu önskar jag mig en kanin.

Den skulle skutta fram till mig.

Och se på mig och liksom säga med ögonen att allting ordnar sig nog, Katarina.

Ja.

Det hade varit effektfullt.

Jag hade kunnat falla på knä och omfamna den med lyckotårar i ögonen.

Tyvärr äger jag ingen sådan trevlig kanin.

Faktum är att jag inte äger någon kanin överhuvudtaget.

Jag får försöka övertyga mig själv istället.

Allting ordnar sig nog, Katarina.

Det som jag skrev i föregående inlägg.

Om Kolmården.

Det stör mig så. Att jag inte har någon aning om vad det är.

Jag har funderat.

Hittills har jag kommit fram till detta.

- Det måste vara något betydelsefullt eftersom en djurpark och en orienteringsklubb är döpt efter det.

- Det ligger eventuellt i Östra Götaland (det har jag egentligen inga bevis för. Men jag tycker mig minnas att någon upplyst mig om det tidigare.)

Så fort jag får tillfälle ska jag lösa gåtan.

Kolmården.

Det låter så trevligt.

Vad det än är ser jag sannerligen fram emot att besöka det.

Jag är glad.

Vilket beror på att jag ska åka till Kolmården.

(Okej.

Jag erkänner direkt. Jag vet inte vad Kolmården egentligen är.

Det är väldigt oklart. Det ligger åtminstone nära Norrköping.

Eller Södertälje. Söderut.)

Jag ska på ett träningsläger.

Ladies only. Så intressant.

Det är något jag ser fram emot.

Nu ska jag ut snöyran.

Jag måste ta mig till mitt pilatespass.

Jag har som sagt varit på kryssning.

Trevlig tillställning.

Jag funderade lite på vad jag borde undvika att göra på Jukolabåten.

Det är ju i stort sett samma situation.

Det här är vad jag kommit fram till att jag bör undvika:

- Bufféer.

Jag klarar inte riktigt av det. Jag får beslutsångest.

Och storhetsvansinne. Tror jag kan äta hur mycket som helst.

Vilket naturligtvis bara leder till ont i magen.

- Mumintrollet.

Och speciellt att sjunga Moomin-sången.

Jag misstänker att det fungerade som något lockrop på finländarna.

Ett parningsläte.

(Jag fick en hel fanclub. Av åländska män. Det var lite problematisk.)

- Bubbelpoolen.

Äldre finländare tycks ha en förmåga bli närgågna under alkoholpåverkan.

Det var i stort sett det hela.

Träning blev det självfallet dåligt med.

Riktigt uselt.

Jag måste återvinna min självdisciplin.

Allra helst mycket snart.