Jag kom att tänka på en sak.

Likheterna mellan luciatåg och orienteringskavlar.

Det finns ganska många likheter. Avgörande sådana.

Tänk kavle: först och främst väljer man ut och tar rygg på den man anser bäst.

Tänk lucia: först och främst väljer man ut (röstar) och tar rygg (ordnar sig i ledet) efter den man anser bäst (bäst i detta fall: snyggast, mest lucialik).

Sen kommer man till den knepiga delen: gafflingen.

Gafflingen i ett luciatåg kan tänkas vara de förbannade stämmorna.

I mitt tåg fanns tre gafflar. Alt, sopran och bas.

Det gäller att inte hänga på fel stämma. Då går alltihop åt helvete.

Alla orienterare har någon gång hängt fel. Det är inte roligt.

Eller om en alt börjar sjunga på tenorernas stämma. Den kommer dra med sig resten av de stackars altarna i fördärvet och snart kommer alltihop jamma med tenorerna.

Vilket är jämförbart med hur en orienterare drar med sig hela sin stackars klunga till fel kontroll. Det borde vara straffbart. Sådant gör mig arg.

Man borde förvarna de andra. Berätta att det är möjligt att man är på väg åt fel håll. Att det kanske rent utav är kontrakurs.

Fast å andra sidan är det lite spännande också. Att inte riktigt veta. Det är lite som ett lotteri.

Vid närmare eftertanke är  det nog just det som gör det hela så roligt. Man kan komma till en punkthöjd istället för en brant. Man kan sjunga två oktaver för ljust.

Det är spänning på lagom nivå för mig. Mina nerver är inte direkt bra. Därför nöjer jag mig med det lilla. Det känns ändå ganska fint på det hela taget.

Jag gillar inte långdistans.

Kanske kan man säga att jag avskyr det. Jag vet inte. Det kanske är att gå för långt.

Nåväl. För det första: jag ser inget på 15 000-dels kartan.

Kanske börjar jag bli gammal. Möjligtvis borde jag skaffa en lupp eller liknande. Det är i alla fall en stark anledning till att jag ogillar långdistans. För att känna sig gammal och inkompetent är naturligtvis otrevligt.

För det andra: jag blir så förfärligt less på mig själv. På mitt eget sällskap. Detta blir ett stort problem speciellt under långsträckorna. 

Jag tappar fokus. Tänker på hur högt jag flåsar istället för om jag springer uppåt eller nedåt. Ser efter om mina lår dallrar istället för att uppmärksamma myren. Ofta kommer jag för övrigt fram till den slutsatsen att låren dallrar oroväckande mycket, vilket gör mig än mer förvirrad.

Jag funderar på om jag borde göra något åt detta. Det är helt klart något dåligt och hämmande för mig som orienterare.

Förut gillade jag att springa långt. Jag var en mycket hängiven och tacksam långdistanslöpare.Sedan skedde något. Jag är inte helt säker på vad.

Kanske borde jag gå till botten med detta. Förhoppningsvis blir jag därefter en mycket mer harmonisk orienterare. Det vore välkommet.

Jag lyckades motivera mig till träning en gång till.

Skidor återigen, tänkte jag.

Jag vet inte hur man handskas med valla, och det hämmar mig.

Jag tvingades skejta även idag.

Jag hade ingen riktig plan för vart jag skulle åka. Det var dessutom våldsamt mycket trafik. Jag kände mig förvirrad.  Kanske är det sydsvenskarna som ska till fjällen över jul. Säkerligen tycker de att det är genuint. Inte heller verkar de ha vinterdäck, jag fick tuta och visa fingrar och allt möjligt. Det är egentligen inte något jag uppskattar, men det krävdes.

Jag ville upp till N Garberg. Det är fint där, och folktomt. Tyvärr vet jag inte hur man tar sig dit, det är fullkomligt oklart. Jag ska fanimig kräva bättre skyltar (eller så får jag bättra på mina geografikunskaper. Dem är på det hela taget hopplösa. I lördags hamnade jag närapå i bråk med fina Anton, eftersom han hävdade att Brasilien är ett land. Jag vägrade tro honom. Såhär i efterhand känns det lite som om att jag gått miste om något, en allmän kunskap liksom. Hur har det kunnat undgå mig i arton år?).

Nåväl. Tillslut tog jag mig till Hökberg. Där var parkeringen oplogad. Det gjorde mig arg, naturligtvis.

Jag åkte ned till Läde istället. Vid slaktladan är det väl alltid plogat, tänkte jag. Jag hade rätt.

Tyvärr upptäckte jag att jag glömt skidorna. Det var alldeles orimligt. Vid det laget var jag rejält uppretad. Att glömma skidorna är inte helt okej. Jag känner ingen annan som skulle kunna tänkas göra det.

Jag åkte hem och sprang runt byn istället.

Nu har jag fruktansvärda smärtor. Våldsam träningsvärk.

Jag hade planerat det hela noga.

Jag skulle åka skidor. Skejt.

Det var igår eftermiddag. Jag hade valt tidpunkten med omsorg.

Jag förutspådde att det skulle vara folktomt i spåren.

Det är otrevligt när folk ser på när jag åker skidor.

Både för mig och för dem. Jag har helt enkelt inte den rätta rytmen. Jag saknar känslan.

Jag insåg fort att jag gjort en katastrofal missbedömning.

Parkeringen var full. Det är Eldris jag talar om.

Människor vräkte sig fram i spåren. Solen sken och jag fick ont i ögonen.

Vidare ramlade jag tre gånger. Jag vet inte hur jag lyckas, men vänster stav kommer mellan benen ideligen. Det är inte bra, inte alls särskilt graciöst. Jag råder ingen att försöka sig på det.

Dödsstöten kom strax innan Läde. Som sagt skejtade jag.

Jag tyckte även att jag börjat få någon slags struktur på åkningen.

På det hela taget gladde jag mig åt hur väl jag genomförde alltihop.

Han kom på ett stort hygge. Stakandes.

Jag skejtade för glatta livet.

Han flög förbi. Jag studerade honom. Inte ens en endaste liten jävla dubbelstakning.

Likväl glädjer jag mig för hans skull. Jag antar att han är väldigt nöjd över att ha knäckt mig så fullkomligt. Det borde kännas riktigt bra.

Säkerligen är det något han går in för. Att förnedra människor. En skidterrorist.

Jag har läst att man bör ha målbilder för att motivera sig. Det är möjligt att en god målbild skulle kunna hjälpa mig. Jag är i ett våldsamt behov av motivation.

Det här är min målbild:

Jag springer på tallhed. Nytvättade nylonkläder, de doftar parfym. Staffett.

Det går orimligt fort. Jag passerar hela tiden konkurrenter som är vilsna.

Skogen är utav det trevliga och vackra slaget. Jag är solbränd och har fladdrande, nyslingat hår (det med håret är egentligen alldeles orimligt. Jag springer alltid med håret uppsatt. Eller inknölat i en mössa. Annars skymmer det min sikt och jag får det även i munnen. Hår i munnen är ohygieniskt).

Naturligtvis skiner även solen.

Nu skäms jag.

Min målbild ter sig mest som en reklamfilm för någon tysk produkt.

Jag måste tänka om.

Jag måste strama upp mig. Återvinna min självdisciplin.

Det är nog lättare sagt än gjort.

Kanske behöver det inte heller ske just idag. Men åtminstone inom den närmsta veckan eller liknande. När jag tänker efter har jag skjutit upp det ganska länge nu. Så det är verkligen på tiden.

1. Jag måste sluta hitta på sådana trovärdiga argument för att skippa träningen.

2. Jag måste sluta vara så naiv och tro på mina egna argument. Det är alldeles hopplöst.

3. Jag måste organisera mina träningskläder. Det underlättar det hela. Kanske borde jag sova i nylondräkten. Det sker ganska ofta under tävlingssäsongen. Möjligen är det  ett alternativ värt att överväga. Fast å andra sidan är det säkerligen kallt att springa i nylon nu.

4. Jag måste  börja berätta för någon hur och när jag tänker träna. På så vis får jag svårare att dra mig ur. Det blir som ett slags löfte. Helst skall jag berätta det för någon jag är lite rädd för. Eller någon jag ser upp till. Just nu är jag inte i stånd till att bedöma vilket som är bäst. 

5. Jag måste erbjuda mig själv någon form av belöning. Som ett tack för väl genomförd träning. Detta är kanske den viktigaste delen utav det hela.

Nu känner jag mig lite uppmuntrad. Kanske kommer det ordna sig. Fem enkla steg. Det borde inte kunna misslyckas.

Jag gav mig ut och sprang idag. Det är ett stort framsteg. Jag känner mig nöjd med mig själv för första gången på länge. Det var våldsamt bra gjort. Medan jag sprang funderade jag över vad det är jag gillar med orientering.

Det här är sakerna jag gillar:

- Skogsdoft

- Nylonkläder

- Att hoppa över bäckar och lyckas komma hela vägen över (det händer tyvärr inte så ofta. Kanske är det därför jag uppskattar det desto mer.)

- Startlistor

- Att spika kontroller  i grönområden (allra helst skall jag först känna mig vilse och rädd för att därpå plötsligt hitta skärmen. Det blir som en extra stor triumf på det viset.)

- Älgar

- Tidningen (det är möjligt att denna punkt är lite långsökt. Jag vet inte riktigt. Men vad jag vill få fram är att det är trevligt att bli intervjuad. När man sprungit speciellt fort. Ofta vet jag inte vad jag skall säga. Det är ju självskrivet att det gått bra om man vunnit. Jag blir nervös över att de skall tolka mina uttalanden fel och få allting om bakfoten. Det händer nästan alltid. Jag uttrycker mig inte så väl. Men det gör ju å andra sidan bara det hela än mer spännande. Man vet knappt själv vad som kommer stå i artikeln. Jag gillar oväntade saker. Överraskningar.)

En annan dag ska jag fundera över vad jag inte gillar.

Det finns en hel del saker. Som myror, tex.