Nu drar jag till Åbo.

Jag återkommer på söndag.

Trevlig helg!

Jag och Piff ska som tidigare nämnt ha en romanitisk weekend.

Först ska vi ta oss till huvudstaden och därifrån till Sollentuna.

Väl där ska vi äta och sova gratis.

(Carl har lärt mig att allt gratis är gott.

Jag är därför väldigt nöjd med detta.)

Sanslöst tidigt imorgon ska vi kräva skjuts ut till hamnen.

Jag litar inte på kollektivtrafiken.

(Och jag har all rätt att vara skeptisk.

En gång skulle jag och Adde åka tåg.

Till Linköping.

Vi kom till Kalmar.

Man vet liksom aldrig vad som händer.)

Båtresan tar ett dygn.

Därefter ska vi roa oss i Stockholm.

Jag bör även hälsa på min mormor.

Och handla lite.

(En diskborste från Lagerhaus exempelvis.

Jag gav Örjan en sådan förut.

Han hade aldrig sett på maken.

Ett sådant grepp! Och sådan hård borst!

En ny är därför beställd.)

Nu ska jag överväga om det är någon idé att ta med träningskläder.

Klubbens inomhusträning var mycket effektiv.

Jag har redan sanslöst ont i rumpan.

Och det var bra musik.

Sådan man verkligen vill studsa till.

Vi låg i en cirkel och gjorde olika saker.

Mest med benen.

Vinklade dem, tvinnade dem och sparkade på måfå.

(Det hela kändes väldigt nymodigt.

Inte som att spela myrfotboll direkt.)

Träningen avslutades med en hinderbana.

Det var en monsterhinderbana.

Jag dog redan innan jag hunnit runt halva.

(Vilket säkerligen var utvecklande för min benstyrka.)

Och som om att det inte vore nog med att överleva hinderbanan.

Vi tvingades dessutom träna kartminne.

Visserligen var det på 10Milakartan. Jag förstår att det kan vara relevant.

Men ändå.

Chocken över att behöva göra kullerbyttor och hoppa över plintar bedövade mig.

Jag glömde allt om vägval och förstakontroller.

Jag ser fram emot nästa vecka.

Då ska jag förbättra mig.

Jag har varit uppe sedan kvart i sex.

Det är väl ändå för härligt.

Att stiga upp i svinottan och gå sex kilometer till skolan.

Att få umgås med roliga människor och lära sig bra saker hela dagarna.

Idag hade jag äran att få träffa läckra Lisa dessutom.

Jag gillar Lisa. Det är en mycket bra kvinna.

Och snart ska vi bege oss på träning.

Det är klubbens löpskolning vi har tänkt försöka oss på.

Jag är lite nervös.

Det känns som om jag ligger lite efter.

Hittills har jag inte lyckats besöka en enda sådan.

Men det är ju aldrig sent att bättra sig.

Jag avlägger rapport ikväll om hur trevligt det var.

(Träning ska vara trevligt. Annars är det inte värt mödan.)

Dagens stora besvikelse:

SMS 07:31:

Jag älskar dig puss.

SMS 07:32:

Men vafan. Nu får du sluta. Blev fel det där.

(Men jag kände mig åtminstone älskad i en minut.

Det är helt klart bättre än inget.)

Jag känner mig nästan genant hälsosam.

Jag har promenerat till skolan.

Jag har promenerat hem från skolan.

Och slutligen:

Jag har löptränat (backryck. Det är inte att leka med).

Och här då:

Jag har ätit tre smörgåsar med sallad.

En tallrik gröt.

Nyttig quinoa med sallad och räkor.

Och en kiwi.

Herregud. Så sunt. Så idealt.

Nu funderar jag på om det kommer hålla i sig.

Jag är mycket tveksam till det.

Mina och Piffs planer för våran weekend är inte alltför hälsoinriktade.

Först Åbokryssning.

Och sedan en helg i huvudstaden.

Jag misstänker att det hela kan komma att stiga oss lite över huvudet.

Vi är ju vana vid det lilla.

Det finns inte så mycket att välja på här i skogsbygden.

Men i Stockholm.

Jag kommer dansa i neon. Det glädjer mig.

Bekymret med hästarna löste sig imorse.

Någon vänligt sinnad tog sig an dem.

Jag är tacksam.

För övrigt. 

Det är så skönt att jullovet slutat.

Äntligen tar någon annan ansvar för att jag aktiveras.

Jag slipper fundera ut lämpliga tidsfördriv.

Det är en lättnad.

Och att få lära sig nya saker är ju alltid trevligt.

Som för någon dag sedan.

Jag gjorde en jätteupptäckt:

Bensin tillverkas utav olja, vilket gör att när oljepriset stiger så stiger även bensinpriset.

Det var en sådan mäktig grej att jag ville dela med mig.

Jag hade faktiskt ingen aning om att det redan var en allmän kunskap.

Det blev otroligt pinsamt. Hela skidlinjen skrattade så de storknade åt mig.

Fast egentligen gör det inte så mycket.

Jag lärde mig ju något av vikt.

Och att bli mer allmänbildad är ett av mina mål 2009.

Jag hade tänkt skriva något oerhört smart nu.

Kanske bena ut vad kvällens träning bör bestå av.

Tyvärr spolierades den planen nyss.

Ett hästansikte trycktes upp mot köksfönstret.

Ett vitt. Och sedan följde ett brunt.

Två rymlingar.

Jag har aldrig sett dem förut.

Ibland kommer grannhästarna Aus och Viktor hit olovligt.

Det gör inget. Jag kan hantera dem.

Men dem här okända.

Vem vet vad de bär på för nervösa anlag.

De kanske sparkar bakut på mig.

Nu har de iallafall förflyttat sig bort från mitt fönster.

De står och socialiserar sig med Aus och Viktor.

Gnider mule och sådant. Hästgrejor.

Jag vet inte vad jag förväntas göra.

Jag avvaktar lite till.

Förhoppningsvis upptäcker någon annan smitarna under tiden.

Annars går jag till grannen och kallar på hjälp.

Jag är lite lamslagen.

Kanske håller jag på att bli blind.

För varje syntest jag gör får jag sämre och sämre syn.

Det är som en ond cirkel.

Tur ändå att jag numer använder mig av linser.

Förut gjorde jag nämligen inte det. 

Jag ansåg  att glasögonlooken var den enda rätta.

Men att tävla med glasögon på var inte korrekt.

Därför kisade jag och famlade mig fram i orienteringsskogarna.

Jag hade våldsamma svårigheter med att skilja på ljusa stenar och skärmar.

Jag besökte väldigt många stenar under en period.

Det blev ganska frustrerande.

Till sist beslöt jag mig för att börja tävla med glasögonen på.

Det var på en distriktsmatch.

Jag tappade dem i ett grönområde.

Jag såg ingenting.

Det var förstås våldsamt irriterande.

Att behöva krypa runt och famla i mossan.

Ett tag gav jag nästan upp hoppet, men så dök de upp bakom en tuva.

Jag vann.

Veckan efter skaffade jag mig linser.

Ett mycket moget beslut.

Jag har aldrig ångrat det.