Jag avskyr januari.

Jag fryser konstant.

Allting tycks stanna upp.

Världen är grå och dyster.

Jag promenerade till skolan imorse.

Det var mörkt.

Tio minus. Tomt på gatorna.

Jag tänkte på ovanstående saker och annat ledsamt.

Men så, pang. Mp3:n bytte låt och Billie the vision & the dancers började ljuda i lurarna.

Billie sjöng om att han ville ha en man från Argentina.

Det skulle göra honom till den lyckligaste flickan på jorden

(Ja. En man som vill ha en annan man för att bli den lyckligaste flickan på jorden. Jag vet inte hur det skulle gå till. Billie är kanske lite från vettet.)

Hursomhelst. Det är en fullkomligt underbar sång.

Jag brukade lyssna på den i höstas.

Det var min kampsång. Alldeles oöverträfflig.

Innan varendaste tävling lyssnade jag på Billie.

Tillslut ville även jag ha en man från Argentina.

Jag blev övertygad om att det skulle göra mig komplett.

Jag skulle bli den lyckligaste flickan på jorden.

Det gjorde mig så glad att höra Billie där i vintermörkret.

Jag kände mig stark.

Bille ska få sjunga för mig inför vårens tävlingar också.

Med hans stöd lär jag springa fort.

Så, dagens soundtrack: Bille the vision & the dancers - A man from Argentina

Jag läste något intressant och märkligt igår kväll.

Angående träning.

(I Veckorevyn visserligen.

Jag uppskattar jag Veckorevyn.

Jag litar blint på det mesta.

Förutom detta då, som jag betvivlar lite halvdant.)

Nå. De påstod att kaffe och O´boy kan förhindra träningsvärk.

Jag undrar verkligen om det stämmer.

För om det gör det, skulle mitt liv kunna bli väsentligt mycket bättre.

Jag skulle bli en mycket trevligare människa.

Sluta gnälla och stappla. Det skulle göra alla gott.

Fast först måste jag förstås börja dricka kaffe eller O´boy.

Anledningen till att jag vägrar kaffe är att det är onyttigt.

Det innehåller på tok för mycket koffein. Och det ger gula tänder.

Dessutom är det beroendeframkallande.

Det är mycket möjligt att jag skulle kunna utveckla ett missbruk.

Vilket naturligtvis vore obehagligt.

O´boy brukade jag ofta dricka förr om åren. Det var något jag uppskattade.

Sedan insåg jag hur sanslöst mycket socker drycken innehåller.

Och därefter fick jag för mig att jag inte tål mjölk (min hypokondriska sida).

Så jag slutade helt enkelt med det.

Jag antar att det vore värt att börja igen om det förhindrar träningsvärken.

Jag skall fundera på saken.

Jag är argsint.

Det beror säkerligen på att jag försov mig imorse.

(Allting vändes upp och ned.

Jag fick cykla som en dåre till skolan.

I den isande kylan.)

Mitt humör gick ut över en stackare vid lunchen.

Såhär i efterhand inser jag att han bara försökte vara vänlig.

Tyvärr är det lite försent  för den insikten nu.

Han pratade med mig om orientering.

Det var ett jäkla tjat.

Antagligen trodde han att det var ett lyckodrag.

Att visa sig intresserad etc etc.

Jag blev alltmer irriterad.

Han kan omöjligen vara intresserad av huruvida mina färäldrar håller på med sporten.

Det var falskt (men han ansträngde sig åtminstone, det kan jag inte klaga på).

Tillslut väste jag rent ondsint:

Jag kan faktiskt prata om annat än orientering även fast jag råkar vara en orienterare.

Han blev alldeles förskräckt. Naturligtvis blev han det.

Säkerligen tänkte han även något osmickrande om mig.

Jag gick därifrån.

Jag  bör se till att vara extra trevlig imorgon.

Kanske bjuda på fika eller så.

Till råga på allt är duschvattnet bara ljummet.

Jag kan inte duscha i ljummet vatten.

Det känns ohygieniskt på något vis.

Det bör vara så varmt att man nästan skållas.

Då är jag tillfreds.

Idag var första dagen på vårterminen.

Jag försov mig.

Det är något mycket ovanligt. Händer närapå aldrig.

Jag tror det är för att jag är överspänd undermedvetet.

Och för att tid är något mycket viktigt i min värld.

Det är något som bekräftas av min vanligaste mardröm.

 I den har jag våldsamt ont om tid.

Det gäller en orienteringstävling.

En mycket viktig tävling, tror jag.

Jag gör ordning mig för att gå till start.

Alltid är det något av vikt som saknas.

En sko, SI-brickan eller så slår jag sönder kompassen.

När jag väl ordnat upp allting och ska ge mig iväg är det någon som hindrar mig.

Någon som kräver hjälp eller tröst.

Tiden springer iväg.

Och min klocka tickar förvånansvärt högt.

Alltihop gör mig vansinnig.

Och jag vet att jag kommer missa starten. Det känns som att en del av mig dör.

Jag vaknar alltid helt ur balans.

(Det positiva med det hela är väl att jag blivit rent militärisk när jag packar.

Jag kontrollerar fyra gånger att jag har fått med mig det viktigaste.

Det är som en ritual. Eller tvångstanke.

Och jag kommer aldrig någonsin sent till start.)

Jag känner mig oerhört nöjd.

Jag har kört åtskilliga mil utan att krocka idag.

Visserligen blev det en rejäl sladd ur Rättviksrondellen.

Och mina passagerare verkade lite skärrade stundtals.

Men ändock. Jag hade för det mesta koll på allting.

Någon större trafikfara var jag inte.

Det var alltså Domnarvets skidorientering som var dagens stora grej.

Min bror ställde upp. Jag är säker på att han hade det trevligt.

Själv tog jag en promenad.

Jag blev ganska rejält överraskad.

Att även Borlänge kan vara vackert.

Det är för mig en helt ny vetskap.

Alla som åkte skidorienteringen verkade så tillfreds.

De diskuterade spår, banor och vägval.

Och de såg så hälsosamma ut. I sina fina, färgsprakande dräkter.

Jag kände att även jag borde åka skidorientering i framtiden.

Det kan vara något riktigt bra.

Jag har en gammal BVSOK-dräkt.

I den kommer jag säkerligen se sådär hälsosam ut.

Jag hade planerat att åka skidorientering idag.

Det var egentligen en himla dum idé.

Jag kan ju inte ens hålla reda på mina egna armar. Än mindre på ett par stavar.

Det vore inte helt otänkbart att jag skulle kunna ha spetsat någon.

Eller råkat smälla till en konkurrent sådär rent allmänt.

Men när jag vaknade i morse visade det sig att det inte blir någon tävling.

Jag har våldsamt ont i halsen. Man bör inte anstränga sig då.

Istället får jag heja på min bror.

Efter tävlingen skall han transporteras till Sandviken.

Jag är lite nervös över det hela.

Mina kunskaper inom trafiksäkerhet är inte så imponerande.

Ibland går det så långt att jag till och med blir rädd för mig själv.

Argårds har skrivit till mig.

Att jag borde ut och träna.

I smyg är jag lite rädd för Argårds.

Och han skrev det på ett väldigt bestämt sätt.

Så jag såg ingen annan utväg än att ge mig ut på en löprunda.

Jag hade tänkt ta den långa rundan.

Det var verkligen min avsikt.

Men saker och ting kom emellan.

Jag blev försenad.

Vi fastnade på Nordeaparkeringen efter lunch.

Jag och Maria. Alldeles handfallna.

Ingen av oss visste hur man backar med en Ford.

Hur man lägger i rätt växel. Det hela tycktes omöjligt.

(Bilen var lånad. Maria hade kört in i en betongklump med sin egen.

Det var en olycklig historia. Bilen blev mos där fram.

Och stackars Maria som  just skulle hämta sin nya pojkvän vid stationen.

Jag led med henne. Det måste ha varit oerhört pinsamt.)

Nåväl. När jag kom hem insåg jag alltså att jag hade akut tidsbrist.

 Jag nöjde mig tillsist med en runda upp och ned i byn.

Är man disciplinerad kan man få ut ganska mycket av en sådan runda.

En jättebacke, två vanliga backar och två små kullar.

Det blir en del. Åtminstone är det mer än nog för mig.

Jag fick dessutom sällskap en bit.

Utav två hundar. En stor lurvig och en liten vit.

En hund är något jag verkligen önskar mig.

Den vore ett bra och troget träningssällskap.

Inte skulle den bry sig om hur mycket jag flåsar heller.

Eller om jag stannar och vilar.

Nu ska jag fortsätta.

Även dessa misstag bör jag undvika att göra om (ifall jag åker på orienteringsresa till Schweiz igen alltså):

Att palla majs.

(Det är åtminstone något man bör göra diskret.

Jag minns att vi sprang för livet.

Det är möjligt att ägaren till majsfältet hade en yxa i handen.

Han var i alla fall mycket upprörd.)

Att simma långt ut i en ormsjö.

(Det var verkligen sanslöst.

Hela klubben badade och plaskade.

Det var rent idylliskt och alla skrattade och skrek lyckligt.

Jag var glad.

Plötsligt förändrades ljudbilden.

Skriken blev skräckslagna.

Ingen skrattade längre.

Jag förstod inte varför.

Sedan såg jag ormen.

En simmande djävul.

Jag var säker på att jag skulle dö.

Att han skulle simma fram och bita mig i halsen.

Det kan tyckas lite självfixerat. Att jag var så övertygad om att han skulle välja mig.

Det fanns ju ändock femtio andra moralöpare att välja på.

Hursomhelst.

Först simmade vi allihop vrålandes utåt, eftersom ormen kom ganska nära kajkanten.

Därefter väntade vi med dödsångest på att ormen skulle passera.

När den väl gjort det vrålade alla om möjligt än mer.

Det utbröt en febril aktivitet.

Alla ville självfallet in till land och upp på kajen.

Tyvärr var kajkanten hög.

Det var ett djävulskap att ta sig upp.

Jag kan åtminstone glädjas över att ormen aldrig bet mig i halsen.

Det är otvivelaktigt något mycket positivt.)