Jag kunde inte riktigt sova imorse.

Det var så förbannat kallt.

Min säng står för nära fönstret.

Det är ett våldsamt kalldrag där.

Så jag tänkte på det om Schweiz.

På vår klubbresa dit.

Först tänkte jag på allt som var fantastiskt.

Det var alpängar och kossor. Precis som man tänker sig.

Och värme. Sol.

Sen tänkte jag på de misstag jag gjorde och som jag inte bör göra om.

Det här är misstagen jag inte bör göra om:

Att bli utslängd ur en kyrka.

(Det tog knäcken på mig lite. Det var så genant.

Bara för att jag inte var ordentligt klädd.

Prästen kom och pratade med mig.

Jag trodde han gjorde det av vänlighet.

Inte heller förstod jag språket.

Till slut höjde han rösten och började gestikulera vilt mot dörren.

Han var uppenbarligen mycket upprörd.

Och jag som var så solbränd och snygg.

Där och då lärde jag mig att alla män inte gillar bar hud.

Åtminstone inte präster.)

Att fastna med tandställningen i någons skjorta.

(Det här är egentligen Thereses misstag.

Jag har aldrig använt mig av tandställning.

Men om jag någon gång skulle göra det, skall jag se till att inte göra som Therese.

Vi var på en stor gatufest.

Det var omåttligt trångt.

Jag vet inte hur hon lyckades. Kanske gick hon och gapade.

Tandställningen hakade i alla fall i någons skjorta.

Han gick åt andra hållet.

Therese fick även hon vända och börja gå åt andra hållet.

Han märkte heller inget till en början.

Det hela utvecklades till något mycket pinsamt.

Att behöva knacka på någons axel.

Och med kroppsspråk visa hur det ligger till.

Att man faktiskt sitter fast med tandställningen i dyrskjortan. Herregud.

Inte var det helt lätt att få loss henne heller.)

Jag har några till misstag jag bör varna mig själv för.

Dem spar jag lite.

Jag fryser så om händerna.

Åh, han vann.

Den snygge Schweizaren.

Min blivande fästman.

Och jag hörde just att prispengarna är närapå en miljon kronor.

Det är alldeles förvirrande mycket pengar.

Nu funderar jag.

På vad jag skulle göra om jag vunnit närapå en miljon.

Om det hade varit möjligt att göra det på ett distriktsmästerskap i orientering, alltså.

Först skulle jag köpa en Bubbla. En himmelsblå.

Jag är omåttligt förtjust i sådana.

Därefter skulle jag lägga ett par hundratusen på köksbordet.

Till renovering av huset.

(Jag ägde två råttor förut.

De gillade att tugga på tapeter.)

Och min bror skulle få en elgitarr.

På ett villkor. Han skulle inte få spela på den här hemma.

Jag menar inte att han är usel.

Men likväl låter det inte bra.

Det kunde bli hans Sandvikengitarr.

Han skulle bli glad ändå.

När det vore avklarat skulle jag ta med klubben till Schweiz.

Och springa deras femdagars.

Vi var där en gång.

Det var något alldeles fantastiskt.

Solsken och bra skog. Och sjöar med grönt vatten.

Jag var hänförd.

Att åka dit igen vore en mycket bra idé.

De sista pengarna skulle gå till WWF.

Jag gillar verkligen bergsgorillor.

(Jag bekänner.

Det blev aldrig träning idag.

Köldgränsen var sannerligen passerad.)

Jag gick ut. Promenad. Och herregud.

Jag utsatte mig för 25 minusgrader.

Alldeles frivilligt dessutom.

Det är uppenbart att något inte står rätt till med mig.

Det var iskallt. Naturligtvis.

Och så bländande vitt! Ögonen tårades.

Därefter frös ögonfransarna till is och fastnade ihop.

Det var omöjligt att öppna dem helt.

Jag fick klaustrofobi i ögonen.

Det var mycket obehagligt.

Nu har jag och min bror just sett på damernas final i Touren.

Jag misstänker starkt att min bror är förtjust i hon Virpi-tjejen som vann.

Han blev alldeles förtvivlad när hon såg ut att ha gått in i väggen.

Jag är glad både för hennes och min brors skull att hon tog segern till sist.

Det hade kunnat bli dålig stämning här hemma annars.

3)

En redig idrottskvinna är regelbunden med sin träning.

Hon tar det på allvar. Tänker efter före, planerar.

Det är ett stort problem för mig.

Att jag måste ge mig ut även om det inte är strålande solsken.

Att jag måste ge mig ut även fast det finns trevligare saker att göra.

(Fast, jag vägrar gå till överdrift.

Saker som har högre prioritet än träning:

-         Umgänge med trevliga människor

-         Bio, om det är någon särskilt bra film

-         Fika på Kaffestugan

-         Möten, även om de är tråkiga

-         Skidtävlingar på TV, jag har blivit halvt beroende

Det var det hela. Ändå inte så mycket saker ju.)

___________________________________________

Jag har bekymmer nu.

Min släkt kommer på besök under förmiddagen.

(De ska till Åre. Alla åker till Åre. Det borde jag också göra om jag får råd.)

Hursomhelst.

Jag vet inte om det räknas som "umgänge med trevliga människor".

Egentligen inte. Dem är ganska menlösa.

Men det är så sanslöst kallt ute.

25 minus.

Så jag kan nog faktiskt sträcka mig så långt som att kalla släkten för trevliga människor. Bara för att slippa ge mig ut och frysa ihjäl.

Jag menar, hu!

I morse till exempel.

Jag råkade gå för nära köksfönstret.

Kylan bara forsade in.

(Vi bor i ett ganska gammalt hus. Dålig tätning, misstänker jag.)

Nu håller jag mig i rummets mittpunkt iklädd superunderställ.

För att vara på den säkra sidan.

2)

En redig idrottskvinna dricker vatten efter träningspassen. Inte saft.

Jag tror att detta kan vara av största vikt för att nå framgångar.

(Lite tråkigt, visserligen.

Men jag kan ju alltid färga vattnet med karamellfärg för att liva upp det hela.)

För övrigt är jag stolt.

Både jag och Piff håller våra nyårslöften riktigt bra än så länge.

Vi tränar. Vi äter bra och nyttigt.

Vi ska inte ens gå ut ikväll.

Det är alldeles otroligt sällsynt.

Imorgon ser jag fram emot Tour de ski finalen.

Jag håller verkligen stenhårt på den snygge Schweizaren.

Och på alla norrmän förstås.

1)

En redig idrottskvinna sminkar sig inte inför ett träningspass.

Alternativt sminkar av sig innan passet.

Det är grundläggande.

Jag ska svettas utan att få mascara i ögonen från och med idag.

Det känns lite läskigt.

Jag vaknade på fel sida idag.

Ömma ben. Obeskrivligt ömma.

(Jag tror att de eventuellt är på väg att trilla av.)

Det är synd om mig.

Jag har bara försökt göra något bra.

Att träna, det sägs ju vara hälsosamt.

Dessutom har jag insett något löjligt. Och genant.

Att rundan jag kämpade mig runt på 80 minuter igår tog knappa 60 minuter förra våren.

Och då var jag inte ens särskilt sliten efteråt.

Det är alldeles förkrossande.

Och det bådar ju inte direkt gott inför det nya året.

Lite ljus i tunneln finns det ändå.

Jag har ju ett par månader på mig att pressa tiden.

Det blir ett bra projekt.

Mina ben är som trädstockar.

Naturligtvis glömde jag stretchingen.

Jag borde börja yoga igen.

Bli lite smidig. Slippa stapla runt som en annan pensionär.

Jag har insett att jag mot min vilja måste lära mig att snyta mig i farten.

Med fingrarna, sådär som alla orienterare gör.

Det är så vidrigt. Så ociviliserat.

Men samtidigt känns det lite genant att ha med sig ett näsdukspaket ut.

Och så måste man stanna varje gång man vill snyta sig.

Och sedan få upp farten på nytt efter stoppet.

Det blir aldrig riktigt någon rytm i löpningen.

Så jag anser nog att det är värt att vara lite ociviliserad ändå.

Jag ska minsann börja öva på det redan imorgon.