Nu är jag sjuk.

Äntligen.

Jag har varit halvsjuk länge.

Närapå en vecka.

Det är sanslöst påfrestande.

Man vet inte riktigt vad man bör ta sig till.

Därför är det en lättnad att bli riktigt risig.

Det finns liksom inga valmöjligeter då.

Det är sängen och soffan som gäller.

Skönt.

(Och jag kan dessutom mobilisera all kraft på JVM och UEM i Skid-O.

Det pågår just nu.

Jag håller tummarna för alla Moraåkare.

Det är märkligt många sådana för övrigt.

Jag misstänker att det går utför med sporten.

Likväl vore det stort och roligt med medaljer.

Heja på.)

Vi har profilvecka i skolan.

Det betyder att jag blir en mycket upptagen kvinna.

Varje vaken timme bör ägnas åt skrivande.

(Den här veckan är vikt åt erotik.

Jag känner mig förväntansfull.)

I övrigt.

Datorn är fortfarande svårt angripen av virus och andra sjukdomar.

Trots att jag gör allt i min makt för att bota den.

Och jag själv är dessutom lite risig.

Jag lider av något som är misstänkt likt rökhosta.

Det är lätt att vilseledas.

Att se på min grönbleka vinterhy och höra hostan.

Och därefter dra slutsatsen att jag varit hängiven rökare sedan min femårsdag.

Vilket är felaktigt.

Riktigt så illa är det inte.

Jag är ändå nästan lycklig idag.

Men en önskan har jag.

Det här är min önskan:

Jag vill springa som en kalv på grönbete.

Nu.

Jag är oerhört löpsugen.

Lider utav svår abstinens.

Jag har nu noga övervägt vad mina mål säsongen 09 bör vara.

Jag har kommit fram till ganska bra saker.

 Det här är de ganska bra sakerna:

1) Kavlar. Det är något viktigt och oerhört stort.

Därför bör jag vara på hugget då.

Jag ska ha som målsättning att bli en stabil kavlelöpare.

Någon man kan lita på.

(I fjol misslyckades jag ganska rejält med det hela.

Jag sprang riktigt bra både på 10Mila, U-10 och U-jukkola.

Sen blev det SM.

Jag fick springa i förstalaget.

Det blev katastrof.

Aldrig har jag varit så generad.

Inte heller har jag någonsin varit så vilse som då.)

2) Medeldistanser.

Det finns inte mycket som är roligare än medeldistans.

Det bör därför bli min paradgren.

(För att uppnå det: börja träna teknik. Och intervaller.)

3) SM.

SM är fint. Högtidligt.

Jag vill springa bra.

Vara bland de 10 bästa.

(Undantaget Natt-SM.

Jag är sannerligen ingen natträv.

Hur mycket jag än önskar att jag vore det.)

Så.

Jag tycker ovanstående låter ganska rimligt.

Och trevligt.

Det ska bli ett nöje att försöka uppnå det.

Det snöar i Borlänge.

Vi har varit ute och dansat.

Det var inget vidare.

Jag anser att Moras nattliv är bättre.

Trevligare och snällare.

Men jag träffade ändå en vettig karl.

Från Eksjö.

Han utlovade gratis tältplats på sin gräsmatta under O-ringen.

Mycket gentlemannamässigt.

Ändock.

Jag är lite bekymrad.

Jag misstänker att jag ska ha tränarsamtal snart.

Tills dess bör jag ha listat mina mål och tankar inför säsongen.

Det vållar alltid ångest.

Jag tycker verkligen illa om att behöva besluta saker.

För hur vet man liksom.

Om det är O-ringen eller Sprint-SM man bör rikta in sig på.

Eller om man borde ha som sin stora målsättning att bli uttagen till JVM.

(Men. Om det går riktigt dåligt under våren.

Då blir det ju bara pinsamt.

Att ha haft så höga tankar om sig själv.)

Jag bör nog sova på saken.

Jag var på middag igår.

En fruktansvärt tjusig tillställning.

Det var fördrinkar och liknande saker.

Mycket sofistikerat.

Vid något tillfälle talade vi om den ultimata sporten.

Vilken sport det skulle kunna tänkas vara.

Naturligtvis anser jag att orientering är det ultimata.

Mina argument var vattentäta.

Jag lade noga fram samtliga fördelar med sporten.

Frisk luft.

Nya platser.

God kondition.

Tankeverksamhet.

Socialt.

Och dessutom.

Orientering är ingen lagsport.

(Vilket ger skyghöga pluspoäng.

Lagsporter verkar enbart jobbiga.

Att behöva kämpa för någon annans skull.

Samarbeta.

Jag önskar att jag vore bättre på det.)

Jag var säker på att min utläggning skulle ge utdelning.

Att vi skulle enas.

Le och säga till varandra att självfallet, orientering är ju ultimat.

Istället:

"Men Katten, det är ju ingen TV-sport. Skittråkigt att se på."

Arrgh.

Jag hade inget svar på tal.

Tyvärr tror jag att det stämmer.

Det är mycket möjligt att orientering är en dålig TV-sport.

Men desto roligare att utöva.

Idag är min lediga dag.

Det är väldigt bra.

Att ha en vilodag innan helgen.

Hittills har jag hunnit:

- Äta frukost

- Duscha (i skållhett vatten dessutom. Så skönt. Och ovanligt.)

- Borsta tänderna länge (något mycket viktigt i min värld.)

Och nu.

Jag försöker sätta ihop ett tävlingsprogram.

Ett personligt sådant. Över vårsäsongen.

Så jag har kontroll över situationen.

Och vet var jag bör befinna mig om två månader och elva dagar.

(Sådana kunskaper är faktiskt värdefulla.)

10MILA i Skåne.

Jag undrar hur det gick till.

Vem som tog ett sådant beslut.

För övrigt.

Det är pinsamt synd om mig ännu.

Jag hävde upp foten på middagsbordet direkt efter hemkomst.

Tyvärr var den inte täckt av blod.

Inte heller hade tån svullnat till övernaturlig storlek.

(Lite utav en besvikelse.

Effekten hade blivit så mycket större.)

Jag fick kompensera det normala intrycket genom att yla förtvivlat.

Vilket inte fungerade så bra.

Örjan konstaterade att mina tånaglar var fula.

Därefter fortsatte han med soppan.

Konstigt nog tycks det smitta också.

Nageltrånget alltså.

Jag umgicks med Maria idag.

Naturligtvis passade jag på att gnälla.

Efter ett par klagosånger kände även hon smärta.

I en stortå.

Det är då fantastiskt.

(Fast vi är å andra sidan inbitna hypokondriker båda två.

Hon var vanvettig när jag hade körtelfeber.

Övertygad om att även hon var drabbad.

Och när hon fick vattkoppor.

Jag hade redan haft det.

Det är närapå omöjligt att få det två gånger.

Men ändå.

Jag var förtvivlad.

Kände symptomen.

Det är möjligt att jag och Maria borde sluta umgås.

Vi kommer tjäna på det båda två.)

Jag har beslutat att träna bättre. Som bekant.

Att träna regelbundet.

Att träna hårdare.

(Att träna överhuvudtaget.)

Det har gått ganska bra.

Jag sköter mig.

(Åtminstone försöker jag.)

Men nu.

Jag har så ont i stortån.

Det är mycket möjligt att det är nageltrång.

Det är svårt att gå.

Jag tycker sanslöst synd om mig själv.

(Jag är tvingad till det.

Eftersom att ingen annan gör det.

Karlarna ville inte tala om mina fötter på lunchen.

Dom bad mig vänligt men bestämt att vika hädan.)