Den här dagen har inte varit någon höjdare.

Jag har två starka argument för mitt nedlåtande omdöme.

Det här är argumenten:

1) Det var -20C imorse.

Jag förfrös en mängd kroppsdelar på väg till skolan.

2) Dagens planerade träning gick åt skogen.

Först tänkte jag något i stil med

det vore sannerligen trevligt att springa i solen.

Tänkt och gjort.

Jag sprang i solen.

I ungefär elva minuter.

Därefter fick jag akut dödsont i ena smalbenet.

Och solen gick i moln.

Jag satte mig i en snödriva och började blöda näsblod.

Det händer inte ofta, men när det väl händer gör det det med eftertryck.

Det formligen forsade.

Min magkänsla sa mig att det var mycket möjligt att jag skulle avlida.

Av blodsbrist, smalbenssmärtor eller köld.

Nu gjorde jag lyckosamt nog inte det, men dagen är likväl förstörd.

Vilodag.

(Helgen var en fullkomlig knockout.

Jag borde ha tagit hänsyn till min bristfälliga grundträning.

Inte varit fullt så ivrig i min barmarksjakt.)

Hursomhelst var jag på byn idag.

Jag och Maria.

Det snöade och var allmänt grått och tungt.

Och allting blev värre då hon impulsköpte solbrillor.

De var fasansfullt dyra.

Två studiebidrag rök.

Självfallet ångrade hon sig djupt direkt.

Och började övertyga sig om att de likväl var värt pengarna.

("Jag har extremt solkänsliga ögon."

"Min mamma gillar dem."

"Jag fick ju ett fint fodral till."

Etc.)

Det slog mig att jag gör precis detsamma.

Under orienteringstävlingar.

Då jag valt fel vägval och blir medveten om det.

När det är försent att vända och korrigera om alltihop.

Just i den kritiska stunden.

Det är då de dåliga övertygningsförsöken kommer i full styrka.

("Jag tycker om att springa långt, så det gör inget."

"Det är säkert bra utsikt från höjden, bättre än där nedifrån."

"Myrlöpning ger starka ben."

Etc.)

Jag är inte helt säker på att detta är ett sunt beteende.

Det är absolut tillfredsställande för stunden.

Men i slutändan blir det ändå inte helt bra.

Man lurar sig själv.

Jag bör avvänja mig och istället se sanningen i vitögat.

(Det bör även Maria göra.

Det var ett felköp.

Punkt.)

Jag är övertygad om att mitt läger blev långt mer effektivt än min brors.

Det var sannerligen ett jädrans bra läger.

Visserligen började det hela lite märkligt.

Jag blev hopplöst vilse i Stockholms förorter.

Det fanns så vansinnigt många bussar att välja på.

Sannolikheten för att jag skulle lyckas välja rätt var ganska liten redan från början.

När jag därefter förväxlade Bromstens plan med Bromma plan blev projektet omöjligt.

Jag åkte till Bromma plan och förstod ingenting.

Jag var ytterst förvirrad och övertygad om att jag blivit lurad på ett eller annat sätt.

Slutligen nådde jag åtminstone resans mål.

Därefter ägnade jag mig åt min träning.

Jag tränade bra och mycket.

(Med mina mått mätt.)

Dessutom lyckades jag reta upp en halv byggarbetsplats.

(Jag var omedveten om att det var förbjudet område.

Första gången.

Andra gången var jag väl medveten och upplyst om det.

Men jag vill poängtera att jag inte hade något val.

Jag behövde verkligen passera för att komma till skogen.)

Jag kom även vilse en gång till.

I Rinkeby dessutom.

Vartenda hyreshus var identiskt med det förra.

Det luktade exotiska kryddor.

Ingen talade svenska.

Och kvinnfolket var nogrannt täckta under svarta tält.

Jag måste tillstå att alltihop gjorde mig nervös.

Jag försökte skyla mitt hår och mina löpartights.

Det tog ganska lång tid innan jag lyckades ta mig därifrån.

Därefter höll jag mig till skogen.

Iakttagelse: Rådjuren i Stockholm är finare än de här hemma.

Nu undrar jag bara: hur kan det komma sig?

Min bror är på träningsläger i utlandet.

Jag minns inte riktigt vilket land det gällde den här gången.

Det är mycket möjligt att han är i Danmark.

Men det kan likväl vara Finland eller Polen.

Det spelar egentligen ingen roll.

Huvudsaken är att jag inte kan vara sämre.

Jag känner mig mer eller mindre tvingad att jaga barmark.

Det är relevant och det gäller att ligga i.

Jag ska plåga mina ben i Stockholm.

Jag tror att Stockholm kan vara ett bra ställe att träna på.

Oerhört mycket bättre än Danmark eller Polen åtminstone.

En eminent karta har jag också.

Jag ignorerar det faktum att den härstammar från 80-talet.

Den är inklusive en milslång H21bana.

Och Örjan erbjöd mig en tusenlapp om jag slår hans gamla tid.

Det hela gör mig lite misstänksam.

Antagligen är det något lurt.

Nu bör jag packa klart.

Jag har satsat hårt på en minimal packning.

Det känns moget och manligt.

En positiv känsla.

Jag är helt säker på att jag packar smartare än min bror.

Han har ingen uppfattning om vad som är viktigt och värt att bära.

Han har ingen uppfattning om något alls.

Ja.

För tillfället är jag lite upprörd på min bror.

Jag funderar starkt på att förskjuta honom.

Be honom stanna kvar i Finland.

Förhoppningsvis kommer jag över min irritation tills imorgon.

Övrigt: rapport från barmarksland kommer på söndag.

Det har inkommit flertalet klagomål.

På att jag bara visade en enda bild på halvnakna orienterare.

Det finns en tydlig efterfrågan på mer.

Jag fogar mig.

Fast det bör erkännas att det hela gör mig nervös.

Jag läste nyligen reglerna för uppladdning av bilder.

Det var ganska mycket som var förbjudet.

Bland annat a) bilder som kan kopplas till pornografi och b)

sådana som kan tolkas som hets mot folkgrupp.

Ovanstående gör mig osäker.

Jag tvivlar starkt på att mina bilder är lagliga.

Det är ju lite naket.

Och orienterare måste sannerligen anses som en folkgrupp.

Jag är rädd för polisen.

Jag vågar inte visa de värsta (läs:bästa) bilderna.

Ni får hålla till godo.

Hur bilderna bör tolkas:

Bild 1) Orienterarmän har en stark samhörighet (de sitter onaturilgt nära varandra) och är härligt orginella (mössa i bastun).

Bild 2) Orienterarmän har känsla för vacker natur och är lagda åt det romantiska hållet (de har bestigit ett berg bara för att ha en vacker plats att strippa på, hur fint är inte det?).

Bild 3) Orienterarmän springer gärna, ofta och så lättklädda som möjligt (mindre vindmotstånd).

Melodifestivalen är en mycket trevlig tillställning.

Jag uppskattar att hetsa upp mig över felaktigheter.

Fula scenkläder.

Okoordinerade dansare.

Fåniga texter.

Och apropå det sistnämnda.

Jag arrangerade en egen Melodifestival en gång.

Startfältet var oerhört starkt och bestående av orienterare.

Tove Alexandersson, för att bara nämna en av förhandsfavoriterna.

Själv ställde jag upp med en sanslöst slagkraftig låt.

Jag minns inte, men förutsätter att den vann lätt.

Sten och Stig Skog

Framförd, skriven och tonsatt av mig och Emelie Hansson, Ok Kåre

(Storstilad entré)

Sten och Stig Skog dom var bröder dom var tighta

Dem var väldigt bra på löpning och partaja

Sten och Stig Skog! (vilt ylande)

Sten stod och log i en skog, vi var vilse

Han frågade mig om jag hade en pilsner

Det sa klick och mitt hjärta var hans

Såhär började vår lilla romans

Sten och Stig Skog dem var smarta dem var snygga

Dem blev vår brygga för dem var så trygga

Sten och Stig Skog! (mer ylande)

Stig rusade fram till kontrollern på höjden

Mitt i prick och sen blev jag hans följe

I målfållan log han såå snällt

Men mitt hjärta hade redan smält

Han viskade i romantisk trans

Men mitt hjärta var ju redan hans

Etc, etc.

En genial låt.

Bra och orginellt tema (orientering), blandat med ett säkert kort (kärlek).

Alldeles underbart.

Man får ofta rådet att tänka positivt.

Det kommer från lärare, medier samt diverse randoms.

Tänker man positivt blir allt positivt.

Tankens kraft är oerhörd.

Tydligen ska det vara extra effektivt om man skriver ned det positiva.

Det optimala är att pränta ned tre positiva saker om dagen.

Och gärna med olika färgpennor i en fin bok (källa: Veckorevyn).

Jag är sannerligen i behov av positiva saker just nu.

Varpå jag känner mig tvingad att pröva ovanstående metod.

Jag ignorerar det med den tjusiga boken.

Jag skriver här istället.

(Jag känner mig svårt rebellisk idag.)

Positiva saker nummer 1.

Det skedde något fantastiskt i skidspåret idag.

Strax efter femkilometersskylten.

Under kraftledningen. I motlutet.

Tam-ta-da:

Jag åkte ikapp och om en man.

Ja. Det är sant!

Alldeles otroligt.

Jag knäckte honom.

Han såg mäkta irriterad ut.

(Det är förståeligt.

Han var ca två meter lång och välbyggd.

Iklädd tighta glänsande trikåer.

Med en noga utprövad åkteknik.

Och så kommer jag fladdrandes i mjukisbyxor.

En halv meter kortare än honom och med armarna hysteriskt vevande.

Jag tvingades ropa tut-tut två gånger innan han ämnade flytta på sig.

Men jag är likväl nöjd.

Vilket nederlag för honom.)

Positiva saker nummer 2.

Detta skedde igår.

Jag gick ut på krogen nykter.

Det var intressant och roligt.

Dessutom gratis.

Och jag hade koll på armar och ben på dansgolvet.

Annars brukar de ha en tendens att fladdra iväg.

Tre orienteringsklubbar fanns representerade.

Mora, Säter samt Dalaporten.

Som Sjätte etappen i miniformat.

Positiva saker nummer 3.

Säsongsdebuten sker om bara två veckor.

Det är sannerligen förväntan i luften.

Det är fredagen den 13:e.

Så rysligt.

Jag misstänker att jag kommer bli överkörd alternativt innebränd.

(Det var den sistnämnda tanken som fick mig upp ur sängen.

Mitt rum ligger inte så strategiskt placerat i händelse av brand, nämligen.

Jag skulle tvingas hoppa genom fönstret.

Från andra våningen.

Det vore fruktansvärt.

Jag som är så höjdrädd.)

Egentligen borde jag handla.

Ta mig till Maxi.

Nu funderar jag.

Vad är mest riskfritt – promenera, cykla eller åka bil?

Det självklara svaret är att promenera.

Men samtidigt tar det längre tid.

Fler katastrofer hinner inträffa.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.