Snart far ett flertal glada och uppspelta morajuniorer söderut. Igen.

Målsättningen är en rolig helg med bättre resultat än senast.

Jag tror att det är fullt realistiskt.

Jag och Pärra Frost genomförde en vadslagning i söndags.

Vi vadslog om vem som skulle kunna genomgå sin bana på kortast tid.

(Att banorna inte var av samma längd är orelevant.

Jag och Pärra är inte heller av samma längd.)

Stämningen innnan start var spänd.

Jag kände tydligt hur han försökte psyka mig med sneda blickar.

Han påtalade även att det var mycket pollen i luften, vilket inte gagnar hans allergi.

Jag kontrade med att jag mådde illa och hade ont i hjärtat.

Han blev tyst.

Vi startade samtidigt.

Startpunkten satt bara ett par meter bort men Pärra skaffade sig en lucka redan dit.

Därefter älgade han kvickt in i skogen.

Jag är bekväm av mig, och fortsatte därför längs stigen.

Ett par minuter senare sågs vi igen.

Jag letade för fullt efter min förstakontroll i ett grönområde.

Jag var inte helt på det klara med var jag egentligen befann mig, det ska erkännas.

Naturligtvis kom Pärra farandes mellan granarna med en jäkla fart.

Till min stora förtvivlan såg han dessutom målmedveten ut.

Jag blev stressad, och irrade därmed län längre åt fel håll.

Hursomhelst:

jag ankom målet 17 minuter innan Pärra, och vann således.

Vi hade kommit överens om ett straff för förloraren.

Straffet var att blotta något pinsamt om sig själv på bloggen.

Jag är förväntansfull:

http://perfrost.blogspot.com

Nedan: Pärra och Ola njöt av varandra på senaste j-cupen.

Helgen har spenderats i skogarna intill Avesta.

Mestadels var jag halvt vilse alternativt på väg åt fel håll.

Jag ägnade mig åt sick-sack löpning.

Jag ägnade mig åt backträning.

Jag ägnade mig åt minimal kartkontakt.

Jag är naturligtvis ganska missnöjd med mitt beteende.

Inte heller fick jag något pris.

Jag hade nöjt mig med något litet.

Det hade betytt mycket.

Men icke.

Och vad värre var:

jag fick inte ens duscha ifred.

Det hade jag ändå goda förhoppningar om.

Men så sker det som inte bör ske-

två damer av äldre modell hamnar bakom mig i kön.

De sätter genast igång att klaga:

Kön är för lång (naturligtvis är det dagens ungdoms fel).

Folk duschar för länge (tvätta håret och tvåla in sig, det bör man ju göra hemmavid senare).

Och - varför delar man inte dusch nuförtiden?

Man kan ju stå tre stycken under samma stråle och turas om!

Gammeltanterna hetsar upp sig.

De vill verkligen effektivisera duschningen.

Jag svettas och våndas.

Det är uppenbart vad som väntar mig.

Och ja -naturligtvis attackerar dem när det äntligen blir min tur att duscha.

Jag kunde inte värja mig, men det var ett trauma.

(Jag vill allra helst duscha ifred och undvika kroppskontakt.

särskilt som kroppskontakten sker med två sjuttioåriga kvinnor.)

Nu undrar jag bara varifrån viljan att dela dusch härstammar?

Det är uppenbarligen populärt bland äldre människor.

De tycks njuta av det.

Varför?