Ja. 10Mila är över.

Skåne var ändå ganska trevligt.

Jag tänkte avlämna rapport lite senare.

Nu bör jag genast ge mig ut i solen och skutta.

Snön har smält rejält.

Jag vaknade på gott humör, men det förbyttes snabbt.

Jag insåg med fasa att jag ska till Skåne imorgon.

Skåne.

Den bortglömda landsändan.

Frågetecknen är många.

Kommer jag kunna tyda den lokala dialekten?

Kommer jag själv kunna göra mig förstådd?

Vad finns det för djur i Skåne? Är de blodtörstiga?

Är terrängen lika tråkig som jag inbillar mig att den kommer vara?

Mina förväntningar är för ovanlighetens skull låga.

Jag tror att det är sunt och ser fram emot många positiva överraskningar.

Mitt lag är dessutom ruskigt stabilt.

Vi kommer springa oerhört fort och rätt.

(Nej! Vad är det här?

Jag börjar redan skruva upp mina förväntningar sanslöst mycket.

Jag ska genast sluta med det.

Man blir inte glad av det.

Det blir bara besvikelser.

Sluta, Katarina.)

Nu måste jag rusa.

Jag inser det nu.

Brådis.

Vi ska träffa media, men innan dess bör jag plåga mina ben i någon suspekt brant backe.

Det är något jag verkligen uppskattar.

Nedan: Skåne.

Det är uppenbarligen platt, regngrått, blåsigt och ogästvänligt.

Vi Moraorienterare har tillbringat påskhelgen utomlands.

Närmare bestämt i Norge.

Lägrets höjdpunkt: herrarnas testlopp inför 10mila.

6,6 km nattorientering i vildmarksterräng.

Som dem bävade inför det.

Och som vi flickor bävade inför det.

Vi tycker trots allt om våra manliga klubbkompisar.

Man vet aldrig vad som kan hända under nattorientering.

Särskilt inte i Norge.

Jag har gjort en lista över vad som gick snett.

Detta gick snett mitt i mörkaste Norgenatten:

En förlorad SI-pinne.

En försvunnen kompass.

Tre slocknade lampor (varpå de stora starka männen ropade på hjälp.

Och klumpade ihop sig i små klungor.

Och turades om att springa först och sist.

Naturligtvis är man tryggast i mitten av en flock.

Klokt gjort).

En nödställd löpare (fastnat mitt i ett stup).

En generande hög kilomtertid för en del.

Det bådar inte gott, men huvudsaken var att alla överlevde.

Nu ser vi fram emot 10mila minsann.

Nu har det gått över gränsen.

Det har det verkligen.

Jag funderar på om det finns någon missbrukargrupp jag kan ingå i.

Anonyma hypokondriker.

Nu googlar jag det.

Nej.

Fan.

Jag ringer lasarettet suspekt mycket.

Ibland nöjer jag mig med telefonrådgivning, men oftast bokar jag tid.

Det är tillfredsställande att få piller och annat.

Idag fick jag inga piller, ingen medicin, ingenting.

Det gjorde mig lite bekymrad och övertyad om att läkaren hatar mig.

Hon vill uppenbarligen låta mig dö plågsamt.

Jag tror inte på att jag har en vanlig förkylning.

Det är fullständigt otänkbart (det har ju hållit på i en hel vecka!).

Men nu har det som sagt gått över gränsen.

Läkaren presenterade sig med enbart förnamn i telefon.

"Hejsan, det är Ann-Margaret, hur står det till idag?"

Informell och kamratlig ton, nästan lättsam.

Hon vet dessutom att jag inte dricker kaffe men uppskattar te (särskilt grönt sådant).

Tydliga tecken på att jag besöker henne alltför frekvent.

Hur avslutar man ett missbruk?

GRRR.

Jag är tämligen arg och ganska bitterfittig.

Jag funderar på varför jag är sjuk hela tiden.

Det är helt absurdt.

Nu har jag åtminstone vidtagit åtgärder.

Dammsugit, våttorkat och vädrat huset (dammallergi).

Överdoserat frukt (energibrist).

Inhandlat diverse kosttillskott (viktigvitamin-brist).

Hyrt två romantiska filmer (kärleksbrist).

Jag tror det täcker in det mesta.

Nu kan det bara bli bättre. 

En bild säger mer än tusen ord.

Därför satsar jag på bilder idag.

Bild 1)

Det här hade jag verkligen velat ägna helgen åt.

2)

Det här har jag ägnat helgen åt.

Slalomåkning, skidgymnasiehamstern Pamela samt Hollywoodfest.

Eftersom jag är sjuk har jag ägnat mycket tid åt läsning de senaste dagarna.

Jag har funnit en mycket annorlunda bok.

Den heter ”Brev till samhället” och innehåller naturligtvis sådana.

Killen som skrivit breven är endera genialisk eller helt från vettet.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro.

Likväl är breven fullständigt sanslösa.

Som detta till polisen:

”Jag har flera små djur som jag inte längre vill ha. Jag vill att ni fängslar dem.

Jag kommer över med djuren till er den 22 december. Det är bra om ni säger till alla poliser som är allergiska att inte vara där då jag kommer. Ni kan ha djuren att titta på, eller så kan dem som sitter i fängelse få leka med djuren. Jag tänkte också passa på att läsa dikter om djuren när jag kommer. Vissa djur är i koppel, dem djuren som är mer vilda har jag i burar.

Om ni behöver namn på alla djuren innan jag kommer så får ni höra av er om det.”

Det här är humor.

Jag har haft så roligt.

Det finns många bra brev i boken.

Han skriver till Pripps och ifrågasätter varför han blivit så berusad att han ödelagt sin lägenhet och målat om köket.

Han skriver till Kavli och klagar på att deras mjukost ger eksem då den används som hudsalva.

Han skriver till Wella och undrar varför hunden dog efter att han tvättat den med Wella-schampoo.

Det bästa är att alla utsatta företag och myndigheter skickar så vänliga svar.

Jag tar det som ett tecken på att världen är ganska god ändå.

Jag är sjuk.

Och jag har bara mig själv att skylla.

Det är en tråkig insikt.

Tills på fredag räknar jag likväl med att vara frisk.

Av ren dumdristighet har jag nämligen anmält mig till en nattorientering då.

Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.

Att nattorientera är svårt och farligt.

Svårigheten ligger i att hitta alla kontroller i mörkret samtidigt som man fokuserar på att överleva.

Farligheten ligger i alla blodtörstiga djur som utan tvivel jagar om nätterna.

Det här är de blodtörstiga djuren jag är rädd för:

1) Vildsvin.

2) Ugglor.

3) Våldtäktsmän.

4) Vargar.

Så nu efterlyser jag en god taktik.

Hur gör man för att skydda sig emot ovanstående?

Bilden nedan: vildsvin är muskulösa och argsinta.

Som rubriken lyder:

årets tävlingspremiär är avklarad.

Det var sannerligen en tapper skara Moralöpare som for söderöver.

Jag misstänker att vi åkte till Sörmland, men det är lite tveksamt (Nyköping).

Tävlingarna var hur som helst ytterst bra.

Även terrängen var fin.

Dessutom turistade vi längs vackra småvägar (läs: hittade inte någon påfart till E4:an).

Den stora besvikelsen var snön.

Jag hade förväntat mig storslagen vår.

Inklusive små blommor, knoppande träd och värmande sol.

Så naivt av mig.

Det var snö, is och lera.

Min packning var verkligen inte anpassad för rådande förhållanden.

Jag vet inte vad jag skall skylla på.

Örjan hade nämligen förvarnat åtskilliga gånger.

Muttrat om snö och kallväder och rejäla vinterskor.

Han hade pratat om skitväder så pass mycket att jag själv förvånades över innehållet i min väska.

Istället för stövlar och ullsockor hade jag uppenbaligen packat ned två par klänningar (med matchande strumpbyxor).

Dessutom ett par sommarskor och en oförsvarligt stor armé av olika krämer och hårgrejor.

Hur tänkte jag?

Det är ett stort mysterium.

Tills nästa helg kräver jag en kvalitetskontroll av min packning innan avfärd.