Jag gjorde det.

Om än mycket motvilligt.

Det var verkligen sanslöst.

Att springa så långt.

Jag drog ut på det in i det längsta.

Först fikade vi riktigt länge.

Eller vaddå fikade, allihopa hade naturligtvis påbörjat sina Nya Liv just.

Alltså åt vi grovmackor och drack osötat té. Men ändå.

Väl hemma kände jag mig fortfarande inte beredd att ge mig ut.

Aldrig tidigare har jag slagit in efterblivna julklappar med en sådan iver.

Till sist började det skymma.

Jag insåg att det var min sista chans.

Trots allt var det ganska trevligt.

Iallafall efter en stund, när benen domnat bort.

Jag sprang i 80 minuter.

Det är fruktansvärt lång tid.

Och jag har insett att jag inte klarar av en jämn, god farthållning.

Sista tredjedelen börjar jag alltid toklöpa.

Jag vet inte varför.

Det är något jag bör förbättra.

Jag har beslutat att jag ska löpträna imorgon.

Långdistans.

Skriver jag ned det går det liksom inte att undvika.

(Men är det kallt strejkar jag.

Det måste ju finnas gränser.

Jag är inte beredd att förfrysa någon kroppsdel.)

Jag ska springa över ängarna och ned till Nusnäs.

På hemvägen passerar man alla fina villor nere vid stranden.

Det blir perfekt.

Jag ska tänka på 10mila och lyssna på P3 och ha min Norgemössa.

Eller, stryk den sista meningen.

Det är inte naturligt att ha ett sådant kontrollbehov.

Jag måste skärpa mig.

Agera normalt.

Jag antar att mitt Nya Liv börjar idag.

Allt det där köret om att bli hälsosammare och motionera mera.

Javisst, whatever.

Det gör mig lite trött, men det hör till.

Nyårsnatten var bra.

Tjusig middag med finklänningar.

Sedan krogen.

Men det är lite bisarrt. Att alla känner alla i Moras nattliv.

Det blir lite förutsägbart.

Därför uppskattade jag finbesöket. Orienterargrabbar.

Mina vänner tröttnade på mig. De förstod inte varför jag var så till mig.

De såg inget speciellt med dem där.

Jag såg klubbvimplar och jvmguld.

Jag kände talldoft och hörde speakern.

Kanske hade jag druckit lite väl.

Men det var mer associationer än hallucinationer iallafall.

Jag insåg att jag längtar våldsamt till våren. Jag vill tävla.

Men så blödde jag näsblod.

Jag kan inte hantera blod. Det överväldigar mig. Mycket var det också.

Jag tror kvällen slutade så.

Det är för övrigt en bra anledning till att skippa träningen.

Blöder man näsblod mår man inte bra.

Kanske är det något fel på de inre organen.

Ja. Jag gör nog bäst i att hålla mig i horisontellt läge idag. Kanske även imorgon.

Sedan kan jag påbörja mitt Nya Liv.

Årets sista dag.

Det gör mig nervös.

Det känns som om att man borde göra allt man inte hunnit under året just idag.

Men för att se positivt på det hela:

Det har varit en strålande säsong stundtals.

Jag har löpt som en älg.

Trots elakheter. Körtelfeber och halsfluss.

Och O-ringen var något bra.

Hemmaplan (nästan åtminstone). Fjäll.

Jag har en teori till varför jag sprungit hyfsat prickfritt.

Det var den första jcupen.

Jag fick höra hur värdelös jag var utav en gubbfan.

Jag satsar på topp fem, sa jag.

Han skrattade: de andra löper ifrån dig.

De är snabbare, även om du så klarar dig utan missar.

Tove, Anna och gänget.

Höhöhö.

Jag ville så våldsamt gärna knäa honom.

Istället sprang jag som en maskin.

23 sekunder efter Tove.

Så nu har jag visat honom.

Under hela säsongen.

Det känns bra.

Jag hoppas mer människor blir elaka mot mig fram emot nästa vår.

Pratar strunt.

Det fungerade så effektivt.

Och här: Årets trend (åtminstone i Mora):

Och det finns faktiskt en stor fördel med att stämpla fel

(ja, annars skulle vi inte göra det, förstås.)

A) Man måste ofta vänta innan man växlar ut,

så att man inte har kontakt med tätlagen.

B) Alla springer ju inte för fullt när de vet att det redan är kört.

Och tack vare ovanstående kan man räkna efter lite och

lätt konstatera att jo, vi hade säkerligen vunnit stort om inte Pelle stämplat fel.

Faktum är att det är ganska smidigt.

På så vis kan vi tillgodoräkna oss exempelvis U-jukola segern.

Kanske även 25manna.

Bra jobbat, Mora!

Jag hade tänkt utföra något konstruktivt idag.

När jag ändå är sjuk och sysslolös.

Strukturera upp årets skörd av kartor.

Skriva kommentarer och resultat, måla vägval.

Jag gillar verkligen struktur.

Ordning och reda.

Jag hade gått så långt att jag köpt en rosa pärm att samla allt i.

Naturligtvis saknades en hel massa kartor (vart tar de vägen? Till samma plats som alla saknade strumpor?).

Det kändes lite tråkigt.

Jag började ändå rita vägval.

Det var våldsamt svårt.

Hur ska man minnas vart man sprang?

Jag med mitt kontrollbehov.

Jag mådde dåligt över att eventuellt rita in okorrekta vägval.

Och vad är vitsen med att rita in, om man ändå ritar fel?

Jag tappade liksom lusten. Det hela kändes lönlöst.

Det var roligare att läsa tidningsurklipp.

Jag framstår sannerligen som en fjortonåring.

Ord som används frekvent : jublar, skrattar, bubblar.

Och den klassiska avslutningen: Nu ska jag börja träna mer inför framtiden.

Jag måste verkligen komma på något mer fantasifullt till nästa år.

Jag är ändå ganska nöjd med förmiddagen.

Det var ett bra försök till att vara seriös.

Även fast det urartade lite och jag flydde tillsist.

Ibland är det verkligen livsviktigt att få dricka te och glida runt med sansade människor.

Jag såg Tour de ski idag igen, precis som planerat.

Sprint, mitt i Prag.

Jag gladde mig över att inte vara skidåkare.

Så fruktansvärt mycket skrikande och tjoande människor.

Herregud.

Jag skulle bli hysterisk.

Det skulle bli alldeles för mycket.

Och att dessutom hålla reda på stavarna.

Och försöka få dem att gå i rätt takt samtidigt som man bör undvika

att bli omkullknuffad och utöver det skaffa sig en god position och --.

Jag får hjärtklappning bara av att tänka på det.

En sån oerhört komplicerad sport.

Och de där dräkterna! Så slimmade.

Jag skulle fixera mig vid att dra in magen.

Och spänna rumpan.

Själva åktekniken skulle inte direkt hamna i fokus.

Till råga på allt vann inte den snygge Schweizaren heller.

Mitt nyfunna TV-intresse tycks redan börja svalna.

Jag är glad att jag är en vanlig orienterare.

Jag får klä mig i nylon och gömma mig i storskogen.

Det är sannerligen något fint över det hela.

Inte som att jaga runt på gatorna i Prag iklädd kroppsstrumpa.

Både datorn och jag har drabbats av våldsamma sjukdomar.

Det känns knäckande.

Ingen träning.

Inga fester.

Inga fikadejter, ingen brädåkning, ingen mellandagsrea.

Det har gett mig bekymmer.

Jag vet inte riktigt hur jag bör fylla min nya fritid.

Det här är vad jag gjort hittills:

- Skjutsat Farmor till Sundsvall

- Åkt hem från Sundsvall

- Ätit (orimligt mycket.)

- Sett på TV. Det är första gången på mycket länge.

Egentligen är jag emot tv-apparater, såvida det inte är film det gäller.

Nu har jag  dock frångått mina principer helt. Igår tex så såg jag först Tour de ski.

Jag satt nära apparaten, med högsta ljud.

Det kändes nästan som om jag själv var med.

Därefter fortsatte jag med en engelsk dokumentär om gifta par.

Sedan Ronny och Ragge.

Det känns lite sanslöst. Men jag är ju ändå sjuk.

- Skrivit listor. Jag är ett stort fan av listor. De kan sannerligen lösa det mesta.

Och snart är det nyår.

Det krävs inköpslistor, löfteslistor och goda råd inför nya året -listor.

Idag var tanken en tävlingar jag ser fram emot -lista.

Tyvärr är tävlingsprogrammet som försvunnet.

Det har upprört hela familjen. En vild jakt är startad.

Jag hoppas jag blir frisk snart.

Annars vet jag inte hur det hela kommer sluta.

Idag ska jag se på Tour de ski återigen.

Han som vann igår var så snygg.

Jag är fullt medveten om att det är julafton.

Jag är även fullt medveten om att jag måste börja komma i form.

Komma i form till 10mila (och till sommaren 09) alltså.

Därför åkte jag skidor idag. Igen.

Jag börjar känna mig smått besatt. Det är lite sjukligt. Att gå från noll till att bli skidnörd. Men det är egentligen inget jag borde hetsa upp mig över. Värre saker har skett.

Naturligtvis skejtade jag.

De hade snöat under natten. Det gick trögt.

Mycket folk var det också.

Vad jag vill komma fram till är att jag, trots de obehagliga omständigheterna, genomförde det hela på ett mycket moget sätt:

Jag åkte så snabbt jag kunde så långt det gick.

Därefter började jag blöda näsblod och vände hemåt.

Väl hemma matade jag hästarna med havrebröd.

Det gäller att smöra för dem. Man vet aldrig när man kan behöva en häst.

Jag duschade även tills varmvattnet tog slut. Det är ju ändå jul.

Nu är jag förhållandevis glad.

Jag har fått en ny, grisrosa telefon och ett långt halsband av guldpengar. Jag har fått presentkort, filmer, pennor och tre par strumpbyxor.

Plus en ring från någon okänd. Jag undrar om det är ett smygfrieri.

Det är möjligt att jag tackar ja.

Om han är en lång, stilig djurvän som utbildar sig till brandman vill säga.