Dagen började bättre än nånsin:

Jag drömde att jag fick en bil i present av Örjan.

En riktigt fin bil.

(Röd med glitter och svarta ränder.)

Av en ren lyckochock vaknade jag.

Med ett stort leende på läpparna.

Det dröjde inte länge förrän jag började känna mig lurad.

Sedan var det dags för doktorsbesöket.

Jag fick gapa och AAAH:a och hosta.

De petade långt ned i halsen.

Och konstaterade att det såg fult ut.

Därefter stack de mig i fingret.

(Det gjorde faktiskt ont.)

Sjuksystrarna på labbavelningen skämtade om körtelfebern.

Sade att den spred sig som pesten just nu.

Till slut konstaterade doktorn att jag mycket riktigt hade körtelfeber.

Han började fnissa okontrollerat.

Han ansåg det mycket skickligt att drabbas av sjukdomen två gånger.

Det är tydligen något väldigt ovanligt.

Jag fick en dunk i ryggen och gratulationer.

Ja, tack då.

Och jag undrar bara:

Vad är det med körtelfeber och IFK Mora?

Vi är verkligen fast i träsket.

Nu har jag kontaktat sjukhuset.

För att få bli undersökt och botad.

Jag och Dalle diskuterade det litegrann.

Och han gav mig rådet att överdriva symptomen.

(Annars tror de kanske att man bara lider utav lätt hypokondri.

Och så vägrar de undersöka en därför.)

Så jag lydde hans råd.

Jag började hänsynslöst.

Jag berättade att jag haft halsfluss, körtelfeber och virus förra sommaren.

Och att jag nu haft ett missprydande munsår sedan november.

Dessutom har jag lidit av trötthet ett bra tag.

Damen i luren var inte nämnvärt berörd.

I detalj drog jag sedan de allra senaste sjukdomssymptomen.

Hon ansåg att det lät som "en segdragen vinterförkylning".

Jag lade till ledvärk och magont.

Hon höll fast vid sin enkla och odramatiska diagnos.

Jag bröt nästan ihop.

Det satt långt inne, men till slut gav hon med sig.

Imorgon ska jag till doktorn.

Jag börjar bli våldsamt trött på mig själv.

Humöret störtdök redan igår.

Men nu har jag iallafall en syndabock.

Jag vet vem som orsakat mitt tillstånd.

Vem som kastat ondsinta baciller på mig.

Kanske kommer jag hämnas.

Jag ska  åtmninstone överväga det.

(En bra sak har dock skett idag.

Jag och Maria har bildat Sjukklubben.

Det är nästan som en bokklubb.

Fast vi diskuterar förstås våra sjukdomar.

Mycket givande.)

I övrigt måste jag bli frisk fortare än fortast.

Annars kommer jag missa månadens höjdpunkt.

Tjejhelgen i Kolmården.

Och det vore riktigt illa.

För i Kolmården finns

a) barmark

b) fina kartor

c) fina brudar

d) inspiration.

Jag har kommit på ännu en sak.

Att lägga till listan "Vad jag gillar med orientering".

Här kommer den:

- När duschskynket blåser ned.

(Tyvärr en mycket sällsynt företeelse.

Jag har bara upplevt det en gång.

Men vad det livade upp! Så spännande allt plötsligt blev!

Hejdlöst fnitter hördes från de mest oväntade håll.

 En D55:a försökte exponera sin nakna lekamen på bästa sätt inför herrarna. D14-gänget tjöt av skräck och kastade sig på marken.

Juniorkillarna gjorde stora ögon. Och vi tjejer med, såklart.

Det var sannerligen uppiggande.)

För övrigt visar min sjukdom inga tecken på att avta.

Jag är lite ynklig.

Och tvingas desutom äta pannkakor till middag.

Det ger magont.

Jag har försökt påtala det.

Men endera hör han rasande dåligt, eller så ignorerar han mig.

Det gör mig lika arg vilketsom.

Jag har börjat gå in för rollen som svårt sjuk tonåring nu.

Helt omedvetet.

Det första jag lade märke till var att jag släpar min toffelklädda fötter i golvet hela tiden. Som värsta pensionär.

Egentligen orkar jag lyfta dem.

Jag ids bara inte.

Nästa sak jag kom på mig själv med var att jag slutat tvätta håret.

Och att jag börjat missbruka kärleksfilmer.

Jag lever mig fullkomligt in i dem.

Helst ska de ha ett ofattbart tragiskt slut.

Och kombinera kärlekshistorien med ett brinnande världskrig.

Dessutom bäddar jag noggrannt ned mig i soffan inför filmorgierna.

Med en trave näsdukar på soffbordet, förstås.

Att använda andra kläder än halvtrasiga, knälånga T-shirts känns omöjligt.

Det är nästan lite sorgligt.

Hur man kan tappa greppet bara sådär.

Jag är så isolerad!

Och absolut döende.

Det glädjer mig åtminstone att även datorn verkar ha problem med hälsan.

För jämnan ploppar det upp meddelanden om att olika virus attackerar.

Det gör mig lite skadeglad.

Jag är inte ensam på botten.

Inatt var jag riktigt utsatt.

Hostan var oupphörlig.

Vid halv tre tyckte jag mig se ljuset i tunneln.

Tyvärr var det inte det.

Jag överlevde och måste nu aktivera mig själv ytterligare en dag.

Jag har redan gjort allt det som kan förväntas av en dödssjuk.

Det här är vad som kan förväntas:

- Sett på Grease

- Läst gamlaVeckorevyn

- Målat tånaglarna rosa

- Läst gamla Skogssport

- Målat fingernaglarna rosa

- Lyssnat på Christer i P3

Och nu då?

Fy bubblan.

Jag inser att jag är en fullfjädrad hypokondriker.

Jag bör genast slita mig från Internet.

Sluta att frekvent googla olika sjukdomar.

Symptomen bara haglar över mig.

Jag vaknade halv fyra imorse.

I full panik.

Jag var svettig.

Törstig.

Det var rent omöjligt att somna om.

Jag blev mer och mer överygad om att jag var dödssjuk.

Vred och vände.

Snurrade in mig i lakanen.

Jag är inte alls särskilt bra på att vara sjuk.

Det är svårt att sysselsätta sig.

Enklast är att ägna sig åt mat.

Äta bör man oavsett om man är sjuk eller frisk.

Tyvärr hostar jag så vålsamt att jag närapå kräks.

Och inte känner jag någon smak heller.

Men likväl.

Det här har jag ätit idag:

-Tre smörgåsar, med ost och kaviar förstås

-Ett äpple i skivor

Oj.

Det låter visst inte som någon höjdare.

Jag får hitta på något riktigt bra till middag.

För att väga upp det hela.