Jag närapå avled imorse.

Det var -12C.

En smärre personlig katastrof.

Jag inväntar ju våren.

I januari levde jag för att det skulle bli mer humana temperaturer i februari.

Och i februari levde jag för att våren skulle anlända med full styrka i mars.

Därför undrar jag nu:

Vad gick fel?

Det är sannerligen en relevant fråga.

All snö börjar bli riktigt tragisk.

Jag längtar efter barmark.

Jag vill borra ned ansiktet i mossan.

Smeka stenar och rötter.

Det där sista lät visserligen ganska suspekt.

Men jag längtar verkligen efter skog.

Att få orientera.

Ja.

Min längtan har gått så långt att jag även saknar aktiviteten på bilden nedan.

I vanliga fall ifrågasätter jag det starkt.

Det är en sådan märklig handling.

Vad är syftet?

Att rätta till något? Klia? Klappa?

(Svar mottages tacksamt.

Så att klarhet kan bringas.)

ÅÅH.

Jag skäms.

Jag är en oerhört pinsam människa.

(Det är något jag är mindre nöjd med.

Det är möjligt att man kan arbeta bort det.

Gå i terapi eller liknande.

Och därefter sluta vara så felaktig för jämnan.

Jag ska undersöka det hela.)

Det som generar mig för tillfället skedde nyligen.

För ganska exakt en timme sedan.

Jag hade gett mig ut i skidspåret.

Utrustat mig med pannlampa och P3 i lurarna.

Till en början var det riktigt roligt.

Därefter upptäckte jag att jag knappt tog mig framåt.

Att åka skidor är inte helt lätt.

Allting bör vara i takt - armar, ben och rumpa.

Jag bemästrar inte det där.

Och dessutom började jag känna mig hotad.

Av något obestämt.

Skogen var tät och mörk.

Situationen blev krisartad.

Jag gjorde det enda naturliga:

stämde upp i sång.

Min klara stämma ekade mellan tallarna.

Och naturligtvis mötte jag en stackare just då.

Han såg alldeles förskrämd ut.

Jag dolde ansiktet.

På tillbakavägen hade jag kommit över det hela.

Jag fokuserade på morgondagen.

Jag ska läsa tre märkliga dikter på morgonsamlingen.

Det kräver övning.

Dessutom bör jag prata högt och väldigt tydligt.

Jag var helt inne i det.

"Jag ser på dig.

Där är du.

Du är där.

Du är precis som en ko.

Du!

Jaha."

Jag klämde verkligen i.

Kände mig sannerligen lite Kristina Lugn-aktig.

Viftade med stavarna.

Självfallet dök den förskrämde mannen upp igen.

I ett oerhört kritiskt ögonblick.

Just som jag vrålade "som en ko" och höjde armarna i skyn.

Jag bet tungan av mig.

Han stirrade så förnedrande.

Jag ville verkligen förklara.

Jag är ju egentligen inte sinnessjuk eller så.

Det är bara lätt att dra den slutsatsen ibland.

Så förhastat.

Jag är orimligt nöjd med mig själv.

Jag lyckades så bra med mitt bildspel på engelskan idag.

Eller, att kalla det bildspel är egentligen felaktigt.

Det var en förtäckt reklamkampanj.

Mycket slugt av mig.

Egentligen skulle bildspelet gå under rubriken "My Sweden".

Så fullkomligt fantasilöst.

Dalahästar, natur, snö, etc.

Jag ignorerade det.

Funderade på vad som egentligen är viktigt.

Därefter började jag leta bilder.

Det gick oväntat snabbt.

Jag fick ihop sju bilder på halvnakna orienterarkarlar på en kvart.

Det blev sannerligen riktigt tjusigt till slut.

Och jag talade mig varm om alla orienterarmän.

Förklarade noggrannt hur vältränade de är.

Gav exempel på deras hjältemod.

Avslutade med att de är rena svärmorsdrömmarna. Allihop.

Och jag såg minsann hur det lyste ur ögonen på mina kvinnliga klasskamrater.

Vilket är ett gott tecken.

Jag vill verkligen ha fler tjejer i klubben.

Det är så ojämlikt i nuläget.

Förhoppningsvis fungerade min smygreklam.

Det återstår att se.

Nedan: ett exempel på god marknadsföring.

Bild 1)

En dag vid spåret fick jag syn på en medelålders karl.

Iförd en exakt likadan dräkt som jag och Maria använt på Daladubbeln.

Han var grovt överviktig och dräkten satt snortight.

Han hade dessutom dragit upp byxorna precis som vi på kortet.

På huvudet satt något som i det närmaste liknade en badmössa.

Det såg oerhört lustigt ut.

Och efter honom följde ytterligare fem identiskt klädda karlar.

Jag undrar verkligen hur de tänkte.

Bild 2) Anna Forsberg besegrade Vasaloppet.

Hon åkte så enastående bra.

Och jag fick vara hennes personliga kranskulla.

Bild 3) Ibland säger en bild allt.

Valladräkterna är oerhört vidriga.

Och de är påfallande lika Stora Tunas orienteringsdräkter.

Äntligen.

Jag tänker inte förneka att jag var väldigt nära döden.

Jag anser mig dock vara på bättringsvägen nu.

Det finns starka tecken som tyder på det.

Detta är de starka tecknen som tyder på tillfrisknande:

1. Jag kan stå upprätt utan problem. Så fantastiskt.

2. Jag orkar bråka med min bror om oväsentligheter.

(Han har börjat intressera sig för de mest bisarra saker.

Som Vänsterpartiet och pulsklockor.

Jag förstår inte alls meningen med det hela.

Och som storasyster är det mitt ansvar att avleda honom från dumheter.

Om han fortsätter med sådant där vet man aldrig vad som händer.

Han kanske rent utav blir frireligiös.

Eller liknande.)

3. Jag generas över mitt otvättade hår.

(Och det om något är ett tecken på tillfrisknande.

Aldrig har jag haft så fett hår som under de senaste veckorna.

Och aldrig har jag brytt mig mindre.

Att tvätta håret kändes otroligt ansträngande.

Dels ligger duschen en trappa ned.

Dels måste man ju lyfta upp armarna till huvudet och löddra upp schampoot.

Det hela utvecklades till ett heldagsprojekt.)

4. Det spritter i benen.

Ja.

Jag är övertygad om att jag snart är frisk.

Bloggen lär gå på halvfart ett par dagar.

Tills jag kan resa mig ur sängen och fungera normalt.

Det är utan tvekan  något positivt för mitt skrivande.

Att stirra i taket dygnet runt ger absolut extraordinära idéer.

I övrigt känns det inte så odelat positivt.

Det medger jag.

Att känna sig akut och rejält bakfull varje gång man rör på någon kroppsdel.

Och att knappast kunna äta.

Jag hyllar det inte.

Men förstår likväl att det kan vara sådant man ibland får ta med jämnmod.

Jag har gått in i den beryktade körtelfebersdvalan.

Ytterst otrevligt.

Igår var det bättre. Goda tider.

Jag dristade mig till att gå på ett möte i klubben.

Elitkommittéens sådana.

Så plikttroget.

Men det är sannerligen intressant.

Trots att jag mest sitter som en död fisk.

Jag har inte så mycket att tillföra.

Men jag lär mig minsann.

Som ekonomin.

Den gav väl jag fan i förut.

Nu vet jag bättre.

Det känns moget.

Och jag har ganska god koll på de flesta tävlingarna i vår.

Det blir intensivt.

Och på exotiska platser!

Som Finspång.

Där brände de häxor alldeles maniskt på1600-talet.

Jag kommer vara livrädd.

Jag känner mig låg.

Det händer inte alltför ofta.

(Lyckosamt nog.)

Men nu har jag minsann rätt att självömka.

Körtelfeber är sanslöst komplicerat.

Det är närapå omöjigt att veta när man är helt frisk.

Dagsformen varierar något oerhört.

Och jag som just hade börjat träna så flitigt.

Latinamerikank dans och pilates och allt.

Jag var sannerligen på G! För tusan.

Men jag är ju ändå en obtolig optimist i botten.

Vilket gör att jag tänker få ut mesta möjliga av situationen.

Det här är vad jag kan få ut av situationen:

- Chokladorgier. 

Egentligen har jag Söndagsgodis. Det är något mycket centralt i min värld. Men i krissitutioner kan (och bör) man tänja på gränserna. Vilket betyder att obscent mycket choklad kommer intas från och med idag.

- Bilåkande.

I vanliga fall promenerar jag. Eller springer. Eller cyklar. Men nu bör jag inte anstränga mig. Varpå jag kan glassa runt i bilen. Naturligtvis med aggregaten inställda på medelhavsvärme. Och CD:n på högsta.

- Medlidande.

För det är utan tvekan lite synd om mig.

- Allmänbildning.

Att tillbringa tid i horisontalläge blir lätt tråkigt.

Jag har därför beslutat mig för att läsa facklitteratur. Och Skogssport.

- Viga ben.

Jag kommer inrikta mig mot stretching. I brist på bättre aktiviteter. Sannerligen ett moget och smärtsamt beslut.

Ja. Det finns alltså ljus i tunneln.

Det känns bra att veta.

Dessutom är det gott om tid tills 10MILA.

Jag hinner bli frisk.

Så lite optimism inför framtiden finns det.

En liten gnutta.