Man får ofta rådet att tänka positivt.

Det kommer från lärare, medier samt diverse randoms.

Tänker man positivt blir allt positivt.

Tankens kraft är oerhörd.

Tydligen ska det vara extra effektivt om man skriver ned det positiva.

Det optimala är att pränta ned tre positiva saker om dagen.

Och gärna med olika färgpennor i en fin bok (källa: Veckorevyn).

Jag är sannerligen i behov av positiva saker just nu.

Varpå jag känner mig tvingad att pröva ovanstående metod.

Jag ignorerar det med den tjusiga boken.

Jag skriver här istället.

(Jag känner mig svårt rebellisk idag.)

Positiva saker nummer 1.

Det skedde något fantastiskt i skidspåret idag.

Strax efter femkilometersskylten.

Under kraftledningen. I motlutet.

Tam-ta-da:

Jag åkte ikapp och om en man.

Ja. Det är sant!

Alldeles otroligt.

Jag knäckte honom.

Han såg mäkta irriterad ut.

(Det är förståeligt.

Han var ca två meter lång och välbyggd.

Iklädd tighta glänsande trikåer.

Med en noga utprövad åkteknik.

Och så kommer jag fladdrandes i mjukisbyxor.

En halv meter kortare än honom och med armarna hysteriskt vevande.

Jag tvingades ropa tut-tut två gånger innan han ämnade flytta på sig.

Men jag är likväl nöjd.

Vilket nederlag för honom.)

Positiva saker nummer 2.

Detta skedde igår.

Jag gick ut på krogen nykter.

Det var intressant och roligt.

Dessutom gratis.

Och jag hade koll på armar och ben på dansgolvet.

Annars brukar de ha en tendens att fladdra iväg.

Tre orienteringsklubbar fanns representerade.

Mora, Säter samt Dalaporten.

Som Sjätte etappen i miniformat.

Positiva saker nummer 3.

Säsongsdebuten sker om bara två veckor.

Det är sannerligen förväntan i luften.

Det är fredagen den 13:e.

Så rysligt.

Jag misstänker att jag kommer bli överkörd alternativt innebränd.

(Det var den sistnämnda tanken som fick mig upp ur sängen.

Mitt rum ligger inte så strategiskt placerat i händelse av brand, nämligen.

Jag skulle tvingas hoppa genom fönstret.

Från andra våningen.

Det vore fruktansvärt.

Jag som är så höjdrädd.)

Egentligen borde jag handla.

Ta mig till Maxi.

Nu funderar jag.

Vad är mest riskfritt – promenera, cykla eller åka bil?

Det självklara svaret är att promenera.

Men samtidigt tar det längre tid.

Fler katastrofer hinner inträffa.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.

Jag närapå avled imorse.

Det var -12C.

En smärre personlig katastrof.

Jag inväntar ju våren.

I januari levde jag för att det skulle bli mer humana temperaturer i februari.

Och i februari levde jag för att våren skulle anlända med full styrka i mars.

Därför undrar jag nu:

Vad gick fel?

Det är sannerligen en relevant fråga.

All snö börjar bli riktigt tragisk.

Jag längtar efter barmark.

Jag vill borra ned ansiktet i mossan.

Smeka stenar och rötter.

Det där sista lät visserligen ganska suspekt.

Men jag längtar verkligen efter skog.

Att få orientera.

Ja.

Min längtan har gått så långt att jag även saknar aktiviteten på bilden nedan.

I vanliga fall ifrågasätter jag det starkt.

Det är en sådan märklig handling.

Vad är syftet?

Att rätta till något? Klia? Klappa?

(Svar mottages tacksamt.

Så att klarhet kan bringas.)

ÅÅH.

Jag skäms.

Jag är en oerhört pinsam människa.

(Det är något jag är mindre nöjd med.

Det är möjligt att man kan arbeta bort det.

Gå i terapi eller liknande.

Och därefter sluta vara så felaktig för jämnan.

Jag ska undersöka det hela.)

Det som generar mig för tillfället skedde nyligen.

För ganska exakt en timme sedan.

Jag hade gett mig ut i skidspåret.

Utrustat mig med pannlampa och P3 i lurarna.

Till en början var det riktigt roligt.

Därefter upptäckte jag att jag knappt tog mig framåt.

Att åka skidor är inte helt lätt.

Allting bör vara i takt - armar, ben och rumpa.

Jag bemästrar inte det där.

Och dessutom började jag känna mig hotad.

Av något obestämt.

Skogen var tät och mörk.

Situationen blev krisartad.

Jag gjorde det enda naturliga:

stämde upp i sång.

Min klara stämma ekade mellan tallarna.

Och naturligtvis mötte jag en stackare just då.

Han såg alldeles förskrämd ut.

Jag dolde ansiktet.

På tillbakavägen hade jag kommit över det hela.

Jag fokuserade på morgondagen.

Jag ska läsa tre märkliga dikter på morgonsamlingen.

Det kräver övning.

Dessutom bör jag prata högt och väldigt tydligt.

Jag var helt inne i det.

"Jag ser på dig.

Där är du.

Du är där.

Du är precis som en ko.

Du!

Jaha."

Jag klämde verkligen i.

Kände mig sannerligen lite Kristina Lugn-aktig.

Viftade med stavarna.

Självfallet dök den förskrämde mannen upp igen.

I ett oerhört kritiskt ögonblick.

Just som jag vrålade "som en ko" och höjde armarna i skyn.

Jag bet tungan av mig.

Han stirrade så förnedrande.

Jag ville verkligen förklara.

Jag är ju egentligen inte sinnessjuk eller så.

Det är bara lätt att dra den slutsatsen ibland.

Så förhastat.

Jag är orimligt nöjd med mig själv.

Jag lyckades så bra med mitt bildspel på engelskan idag.

Eller, att kalla det bildspel är egentligen felaktigt.

Det var en förtäckt reklamkampanj.

Mycket slugt av mig.

Egentligen skulle bildspelet gå under rubriken "My Sweden".

Så fullkomligt fantasilöst.

Dalahästar, natur, snö, etc.

Jag ignorerade det.

Funderade på vad som egentligen är viktigt.

Därefter började jag leta bilder.

Det gick oväntat snabbt.

Jag fick ihop sju bilder på halvnakna orienterarkarlar på en kvart.

Det blev sannerligen riktigt tjusigt till slut.

Och jag talade mig varm om alla orienterarmän.

Förklarade noggrannt hur vältränade de är.

Gav exempel på deras hjältemod.

Avslutade med att de är rena svärmorsdrömmarna. Allihop.

Och jag såg minsann hur det lyste ur ögonen på mina kvinnliga klasskamrater.

Vilket är ett gott tecken.

Jag vill verkligen ha fler tjejer i klubben.

Det är så ojämlikt i nuläget.

Förhoppningsvis fungerade min smygreklam.

Det återstår att se.

Nedan: ett exempel på god marknadsföring.

Bild 1)

En dag vid spåret fick jag syn på en medelålders karl.

Iförd en exakt likadan dräkt som jag och Maria använt på Daladubbeln.

Han var grovt överviktig och dräkten satt snortight.

Han hade dessutom dragit upp byxorna precis som vi på kortet.

På huvudet satt något som i det närmaste liknade en badmössa.

Det såg oerhört lustigt ut.

Och efter honom följde ytterligare fem identiskt klädda karlar.

Jag undrar verkligen hur de tänkte.

Bild 2) Anna Forsberg besegrade Vasaloppet.

Hon åkte så enastående bra.

Och jag fick vara hennes personliga kranskulla.

Bild 3) Ibland säger en bild allt.

Valladräkterna är oerhört vidriga.

Och de är påfallande lika Stora Tunas orienteringsdräkter.

Äntligen.

Jag tänker inte förneka att jag var väldigt nära döden.

Jag anser mig dock vara på bättringsvägen nu.

Det finns starka tecken som tyder på det.

Detta är de starka tecknen som tyder på tillfrisknande:

1. Jag kan stå upprätt utan problem. Så fantastiskt.

2. Jag orkar bråka med min bror om oväsentligheter.

(Han har börjat intressera sig för de mest bisarra saker.

Som Vänsterpartiet och pulsklockor.

Jag förstår inte alls meningen med det hela.

Och som storasyster är det mitt ansvar att avleda honom från dumheter.

Om han fortsätter med sådant där vet man aldrig vad som händer.

Han kanske rent utav blir frireligiös.

Eller liknande.)

3. Jag generas över mitt otvättade hår.

(Och det om något är ett tecken på tillfrisknande.

Aldrig har jag haft så fett hår som under de senaste veckorna.

Och aldrig har jag brytt mig mindre.

Att tvätta håret kändes otroligt ansträngande.

Dels ligger duschen en trappa ned.

Dels måste man ju lyfta upp armarna till huvudet och löddra upp schampoot.

Det hela utvecklades till ett heldagsprojekt.)

4. Det spritter i benen.

Ja.

Jag är övertygad om att jag snart är frisk.