ÅÅH.

Jag skäms.

Jag är en oerhört pinsam människa.

(Det är något jag är mindre nöjd med.

Det är möjligt att man kan arbeta bort det.

Gå i terapi eller liknande.

Och därefter sluta vara så felaktig för jämnan.

Jag ska undersöka det hela.)

Det som generar mig för tillfället skedde nyligen.

För ganska exakt en timme sedan.

Jag hade gett mig ut i skidspåret.

Utrustat mig med pannlampa och P3 i lurarna.

Till en början var det riktigt roligt.

Därefter upptäckte jag att jag knappt tog mig framåt.

Att åka skidor är inte helt lätt.

Allting bör vara i takt - armar, ben och rumpa.

Jag bemästrar inte det där.

Och dessutom började jag känna mig hotad.

Av något obestämt.

Skogen var tät och mörk.

Situationen blev krisartad.

Jag gjorde det enda naturliga:

stämde upp i sång.

Min klara stämma ekade mellan tallarna.

Och naturligtvis mötte jag en stackare just då.

Han såg alldeles förskrämd ut.

Jag dolde ansiktet.

På tillbakavägen hade jag kommit över det hela.

Jag fokuserade på morgondagen.

Jag ska läsa tre märkliga dikter på morgonsamlingen.

Det kräver övning.

Dessutom bör jag prata högt och väldigt tydligt.

Jag var helt inne i det.

"Jag ser på dig.

Där är du.

Du är där.

Du är precis som en ko.

Du!

Jaha."

Jag klämde verkligen i.

Kände mig sannerligen lite Kristina Lugn-aktig.

Viftade med stavarna.

Självfallet dök den förskrämde mannen upp igen.

I ett oerhört kritiskt ögonblick.

Just som jag vrålade "som en ko" och höjde armarna i skyn.

Jag bet tungan av mig.

Han stirrade så förnedrande.

Jag ville verkligen förklara.

Jag är ju egentligen inte sinnessjuk eller så.

Det är bara lätt att dra den slutsatsen ibland.

Så förhastat.