Bild 1)

En dag vid spåret fick jag syn på en medelålders karl.

Iförd en exakt likadan dräkt som jag och Maria använt på Daladubbeln.

Han var grovt överviktig och dräkten satt snortight.

Han hade dessutom dragit upp byxorna precis som vi på kortet.

På huvudet satt något som i det närmaste liknade en badmössa.

Det såg oerhört lustigt ut.

Och efter honom följde ytterligare fem identiskt klädda karlar.

Jag undrar verkligen hur de tänkte.

Bild 2) Anna Forsberg besegrade Vasaloppet.

Hon åkte så enastående bra.

Och jag fick vara hennes personliga kranskulla.

Bild 3) Ibland säger en bild allt.

Valladräkterna är oerhört vidriga.

Och de är påfallande lika Stora Tunas orienteringsdräkter.

Äntligen.

Jag tänker inte förneka att jag var väldigt nära döden.

Jag anser mig dock vara på bättringsvägen nu.

Det finns starka tecken som tyder på det.

Detta är de starka tecknen som tyder på tillfrisknande:

1. Jag kan stå upprätt utan problem. Så fantastiskt.

2. Jag orkar bråka med min bror om oväsentligheter.

(Han har börjat intressera sig för de mest bisarra saker.

Som Vänsterpartiet och pulsklockor.

Jag förstår inte alls meningen med det hela.

Och som storasyster är det mitt ansvar att avleda honom från dumheter.

Om han fortsätter med sådant där vet man aldrig vad som händer.

Han kanske rent utav blir frireligiös.

Eller liknande.)

3. Jag generas över mitt otvättade hår.

(Och det om något är ett tecken på tillfrisknande.

Aldrig har jag haft så fett hår som under de senaste veckorna.

Och aldrig har jag brytt mig mindre.

Att tvätta håret kändes otroligt ansträngande.

Dels ligger duschen en trappa ned.

Dels måste man ju lyfta upp armarna till huvudet och löddra upp schampoot.

Det hela utvecklades till ett heldagsprojekt.)

4. Det spritter i benen.

Ja.

Jag är övertygad om att jag snart är frisk.