Vilodag.

(Helgen var en fullkomlig knockout.

Jag borde ha tagit hänsyn till min bristfälliga grundträning.

Inte varit fullt så ivrig i min barmarksjakt.)

Hursomhelst var jag på byn idag.

Jag och Maria.

Det snöade och var allmänt grått och tungt.

Och allting blev värre då hon impulsköpte solbrillor.

De var fasansfullt dyra.

Två studiebidrag rök.

Självfallet ångrade hon sig djupt direkt.

Och började övertyga sig om att de likväl var värt pengarna.

("Jag har extremt solkänsliga ögon."

"Min mamma gillar dem."

"Jag fick ju ett fint fodral till."

Etc.)

Det slog mig att jag gör precis detsamma.

Under orienteringstävlingar.

Då jag valt fel vägval och blir medveten om det.

När det är försent att vända och korrigera om alltihop.

Just i den kritiska stunden.

Det är då de dåliga övertygningsförsöken kommer i full styrka.

("Jag tycker om att springa långt, så det gör inget."

"Det är säkert bra utsikt från höjden, bättre än där nedifrån."

"Myrlöpning ger starka ben."

Etc.)

Jag är inte helt säker på att detta är ett sunt beteende.

Det är absolut tillfredsställande för stunden.

Men i slutändan blir det ändå inte helt bra.

Man lurar sig själv.

Jag bör avvänja mig och istället se sanningen i vitögat.

(Det bör även Maria göra.

Det var ett felköp.

Punkt.)